Recension

: Astor Novell 6-10 Italien
Astor Novell 6-10 Italien Chiara Valerio, Antonella Lattanzi, Veronica Raimo, Ascanio Celestini, Giorgio Vasta
2012
Astor förlag
7/10

Ett samtida Italien på gränsen till det offentliga

Astor förlag fortsätter sin novellserie med nyöversatta texter av fem samtida italienska författare. I Astor Novell 6-10 skildras människor som alla befinner sig i gränslandet mellan det privata och det offentliga.

Gränsen mellan offentligt och privat – en gräns som töjs allt mer såväl i litteraturen som utanför den och som tar form på olika sätt hos de fem författare som Astor valt att publicera den här gången. I Den gudomliga avbetalningen tecknar Chiara Valerio ett scenario där en kvinna, Anna T, väljer att investera pengar i ett par nya bröst som ska betalas av i slutet av varje månad, likt vilket hus- eller billån som helst. Situationen spårar dock ur när Anna T:s man förlorar jobbet och börjar spendera oproportionerliga summor på sprit. Ekonomin blir ansträngd, tillgångarna sinar och Anna T:s bröstavbetalning blir allt mer ohållbar och bisarr. Hur betala när det man investerat i sitter fastopererat på den egna kroppen? Chiara Valerios text bryter ut i kritik av ett låne- och konsumtionssamhälle där förutsättningarna för att kunna köpa och behålla såväl det nödvändiga som överflödiga blir allt mer absurda. Det är en text som kräver sin språkliga kyla och som då och då går över i en sorts samhällig ironi som Chiara Valerio behärskar väl.

I Antonella Lattanzis Katastrofen i Bari skildras vad som skedde i hamnstaden Bari den 2 december 1943 – det historiska bombanfall som beskrivs som Italiens egna Pearl Harbour, där verkningarna av senapsgas och tron på ett helgon kom att få betydelse många decennier efteråt:

Senapsgasen förenade sig med oljan som läckt ut från de tankfartyg som gått till botten eller brann. Havet fanns inte längre. Där var som en oljehaltig filt som kvävde sjömännen, som hade händer och fötter och en mun som skrattade. Ett giftigt moln steg upp uppåt, himlen försvann och med den månen, firmament och kärleksdikter, kyssar och allting.

Parallellt med krigshändelserna skriver Lattanzi också om en födelse. Ett barn, berättarjagets far blir till samtidigt som kriget förgör staden och med Lattanzis bitvis stramt rapporterande, bitvis poetiska språk blir detta till en novell med många lager att avtäcka.

Veronica Raimas Ärendet rör sig kring något mer vardagliga, men icke desto mindre komplicerade, händelser. Här handlar det om en ung författare, som någonstans mitt i ett bohemiskt romskt konstnärsliv börjar utföra olika tjänster åt sin grannfru. Med tiden blir tjänsterna allt mer avancerade och kommer tillslut att gå mot ett övertramp mot något till synes privat. Veronica Raima är skicklig på att gestalta såväl förhållandena i det unga, samtida Rom som människans tilltagande desperation och vad hon är villig att göra för konsten.

Ascanio Celestini bidrar med vad som egentligen är tre noveller i en bok – Jag har ångest, Kronan och Tyngdkraften. Han kallas på omslaget för experimentell och stilmässigt går mina tankar ganska snabbt till amerikanska Lydia Davis, vars noveller jag nyligen recenserade här på sidan. Av de tre novellerna är det Jag har ångest som berör mig mest. Här kommer Ascanio Celestini åt något av en kärnpunkt i det som är det offentliga vs det privata.

Ångest är en sak som sväller inne i huvudet,
det är som luften för en boll,
egentligen finns det bara ett tunt skikt av elastiskt gummi,
allt annat är luft.

Hur medicinerar man bäst mot något vars orsak inte går att hitta? Något som bara är där? En oro, så vag och obestämd att den lika gärna skulle kunna vara inbillning i den stressade sjukvårdens ögon. Det offentliga i Celestinis novell har inte tid för ångest. Ångesten tillhör det instängda, det privata. Den finns och den uttalas, men svävar ändå i ett obestämbart gränsland av osynlighet.

Min favorit bland de fem små Italienböckerna är nog ändå Giorgio Vastas Den enkla framtiden. Novellen är adjektivstinn, detaljrik, böljande och berättade på ett alldeles förtjusande sätt. Vi får följa en ung man under hans ettåriga civiltjänst på italienska konsumentverket, där han arbetar i stort sett ensam i en stor kontorsbyggnad. Dagarna spenderar han med att ta emot samtal från missnöjda konsumenter och passagerna däremellan är tid som ska fördrivas och förklaras. Den unge mannen har ingen klocka, och i civiltjänsten ingår fem timmars arbete om dagen, varken mer eller mindre. Under sin tid på konsumentverket kommer han också i kontakt med en mystisk kvinna, vars morgonrock har fläckats ner på ett tvätteri. Kontakten med kvinnan leder honom in i en föreställd historia knuten till morgonrockens förflutna som plagg och betydelsebärare.

Vastas novell är fascinerande i all sin poetiska långsamhet och säger något om hur arbetet ofta utgör själva definitionen för tid och vad vi gör med den. Den säger också något om hur gränserna för den professionella, arbetande människans tillvaro och engagemang kan lösas upp. Med sina 60 sidor är det den längsta av de fem novellböckerna och ett utmärkt sista nedslag i den italienska samtiden.

Anna Carlén

Publicerad: 2012-06-23 00:00 / Uppdaterad: 2012-06-24 11:45

Kategori: Recension | Recension: #4769

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?