Cristiano är tretton år gammal och bor med sin alkoholiserade far Rino i den lilla italienska staden Varrano. De lever ett avskilt liv och umgås bara med faderns vänner, den deprimerade Danilo som har en mörk bakgrundshistoria och den förståndshandikappade Corrado. Rino plågas av arbetslöshet, far och son lever i en vardagssituation som inte fungerar men för Cristiano är relationen med fadern hela tillvarons grundpelare. Hans största rädsla är att de ska splittras. I början av romanen planerar de tre vännerna en kupp mot stadens bankkontor. Handlingen kulminerar i den ödesdigra natten då dådet ska utföras och allting går fruktansvärt fel.

Mellan himmel och jord är en berättelse om tragiska män på gränsen till självdestruktivitet, den är full av starka scener som avslöjar Rinos och hans kamraters grundläggande vilsenhet i världen. Ammaniti väjer inte för detaljer i sina starka skildringar av våld och äckel. Det är där hans styrka ligger, när han etablerar nästan filmiska scener där han underbygger slagsmålen, samlagen samt den hastigt förflyktande ömheten med starka stämningar.

Mellan himmel och jord innehåller en diskussion om mannens känsloliv. Rino och hans vänner har en skadad relation till människosläktet i allmänhet och till kvinnor i synnerhet, de bär på en dysfunktionell självbild som Cristiano riskerar att ärva. Här finns också en gnagande samhällskritik. Udden är riktad mot västvärldens ytlighet. I romanens periferi rör sig både glättiga tv-programledare och papperslösa invandrare. Karaktärerna lever i en skenheliga kultur som gärna berömmer sig för att vara humanismens hemvist – men är alltför upptagen med att skapa lättsmält underhållning för att se sina sociala misslyckanden.

Men det är framförallt handlingen som gör Mellan himmel och jord till en läsvärd roman. Ammaniti har skrivit en spänningsberättelse som lyckas förmedla gripande känslor utan att någon gång slå över i sentimentalitet. Här finns en perfekt balans mellan den djupa tragiken och den strålande värmen, en balans som tillåter både det mörka och det ljusa att göra intryck. Men eftersom det är en handlingsdriven roman blir det svaga slutet tyvärr en besvikelse. De många trådarna knyts inte ihop särskilt väl och upplösningen ger liten tillfredställelse för den som tagit sig igenom nästan 500 sidor av mord och kärlek. Däremot är vägen till slutet väl värd att uppleva.