Romanens huvudperson Graziano gav mig omedelbart lite huvudbry. Inte för att han var invecklad och särskilt svår att förstå sig på, nej utan för att jag under läsningens gång inte kunde komma det litteraturvetenskapliga begreppet som till viss del utmärker hans personlighet.

Fick helt enkelt rota fram mina gamla anteckningsböcker för att stilla min tankeklåda. Och visst, efter lite möda hittade jag vad jag sökte, nämligen "pikaresk". Svårare än så var det inte.

Graziano är en latin lover som lever ett liv i lögn och ständig förnekelse. Hans största bedrift är rekord i sommarpipp i tävlingen La Coppa Trombador, som går ut på att sätta på så många brudar som möjligt under en och samma sommar. Graziano kom upp i trehundra. För detta fick han en pokal.

Han är en riktig lymmel, Graziano. Milt uttryckt. En oförbätterlig mansgris som är mitt uppe i en degenererande medelålderskris. Han är den pikareska romanens obestridda hjälte. Liksom Don Quijote har Graziano lämnat sin hemby och dragit ut i världen, men istället för att jaga väderkvarnar pippar han alltså kvinnor.

Lång långt härifrån är en ramberättelse med ett antal vitt skilda karaktärer vilka alla förekommer i olika hög grad. Men det är till största del Grazianos tragiska livsöde som driver historien framåt. Han är romanens stora behållning och den enda anledningarna till varför jag överhuvudtaget orkade plöja igenom de 445 sidorna.

Som idéroman (med sina inslag av bl.a. Albert Camus existentialistiska teorier) ska Långt långt härifrån ha välförtjänat beröm. Det är själva upplägget jag stör mig på. Det uppstår vakuum i var och vartannat kapitel, rena transportsträckor där man inte gör annat än att vänta på huvudpersonens nästa steg.

Det sägs att den här romanen har fått kultstatus i Italien. Hur gick det till?