En hund gräver upp ett styckat lik i ett skogsparti i Midsommarkransen utanför Stockholm. Det visar sig vara den unga studenten Rebecca Trolle som varit försvunnen i två år. Medan Stockholmspolisen försöker få grepp om fallet görs fler fynd på brottsplatsen. Gropen innehåller fler lik och fler hemligheter som döljer en lång och ganska gräslig historia.

Och vad undanhåller den stumma barnboksförfattaren Thea Aldrin som gång på gång dyker upp i utredningen? Varför valde hon egentligen att sluta prata för trettio år sedan? Nu sitter hon tyst och instängd på ett ålderdomshem, men med svaret på många viktiga hemligheter djupt därinne i sitt bröst.

Spåren leder till den vidrigaste av alla sanningar. Och när polisen Fredrika Bergmans livskamrat helt plötsligt dras in i utredningen trappas allting snabbt upp. Vem kan man egentligen lita på i den här soppan?

Så kan man sammanfatta handlingen i Änglavakter, den tredje kriminalromanen i serien om Fredrika Bergman och hennes kollegor vid Stockholmspolisen. Det är dock den första i serien jag läser och på grund av diverse omständigheter blir jag tvungen att sträckläsa denna tjock-deckare över en helg. Är lite sur över att missa kakkalas och varmt vänhäng, men plikten framför allt. Och det slår mig faktiskt att det är ju så här man ska läsa böcker. I sängen, i timmar och utan annat som stör. Hur livet utanför blir oväsentligt och hur boken i mina armar blir det viktigaste. Jag dras in i historien och hänger med karaktärerna som om de vore mina nya vänner. Eller ovänner för den delen.

Han förväntade sig inte att hitta vare sig händer eller huvud, men ville vara säker på sin sak. Sådana här fall tilldrog sig alltid stor massmedial uppmärksamhet. Det fanns ett begränsat utrymme för misstag. Han vände sig till rättsläkaren igen.
-Hur gammal tror du att hon är?
-Jag kan tyvärr inte säga mer just nu än att hon är ung.
-Och inte en tråd har hon på kroppen.
-Nej, jag hittar inga spår efter förmultnade kläder.
-Ett sexualmord.
-Eller ett mord där det var jävligt viktigt att offret inte kunde identifieras.

Åter till historien. Det är som sagt den första boken av Kristina Ohlsson som undertecknad läser, men jag märker snabbt att författaren kan sitt ämne. Att hon jobbat i branschen visar sig genom ordval och små, fiffiga detaljer kring utredningsarbetet. Först blir jag pirrig och glad över att få hänga i mina egna kvarter. Polishuset där jag som barn hälsat på min mamma och moster på jobbet. Kungsholmen där jag bor sen många år tillbaka. Men bokens fokus ligger inte på miljöbeskrivningar. Den rör sig istället på flera andra plan. Dels historiskt och dels berättarmässigt. Jag blir gång på gång imponerad över hur författaren lyckas hålla sin berättelse tydlig och klar. Aldrig att jag går vilse. Jag hänger med i svängarna trots vissa kast över tid. Det är skickligt må ni veta. Och även om jag gång på gång svär över hur feta dagens deckare är sörjer jag när boken tar slut.