När jag läser Maskerad känns det som att ha att göra med en trotsig tonåring. Maskerad är respektlös, intern, bryr sig inte om att förklara eller underlätta något för mig. Det är en trotsig bok som går sin egen väg och inte har ett uns till övers för mig. Det gör mig trotsig. Egentligen vill jag lägga ifrån mig boken, men de långa meningarna och fullskrivna sidorna utan styckebrott gör att jag inte hittar något lämpligt ställe att stanna på. Så jag fortsätter. Undrar vem den här Maskerad tycker att den är och förtsätter att känna mig förbisedd.

Maskerad handlar om Maxence som är tretton år och bor i Paris, hans pappa har precis omkommit i en arbetsolycka så Maxence bor nu ensam med sin Mamma Muriel. Han går i skolan, har kompisar vid namn Gerard, Jean, Benjamin, Vincent, som till en början flyter ihop för mig. Sorgen efter pappan är inget som egentligen får någon plats i boken, men ändå genomsyrar den hela Maxences vardag, hela hans uppenbarelse. Tankarna fladdrar igenom hans huvud så som tankar fladdrar igenom våra huvuden och Andres Stoopendal fångar den där tankefladdringen på ett strålande sätt. Jag har svårt att följa med i fladdret stundtals, men det är som att allt tankefladder inte går att uppehålla sig vid.

Under min läsning blir jag provocerad av att jag känner ett så starkt motstånd till boken. Det är något som jag väldigt sällan gör. Detta trots att jag både under och efter läsningen tycker att det egentligen är ett genialiskt drag att gestalta Maxences känslomässiga förvirring och tvärhet i formen.

Men trots Maxences uppenbara förvirring finns det en människa med vilja, mål och mening hos honom. Han försöker förhålla sig till sin mamma och den nya relationen de blivit tilldelade. Känslan att vara utelämnad till henne, ansvaret för hur de ska klara sig. Samtidigt får en av Maxences kompisars mamma bröstcancer och trots att det aldrig uttalas kan jag känna skräcken hos Maxence. Han har en distansförälskelse i den jämnåriga franske skådespelaren Jean-Baptiste Maunier, som följer med Maxence in i verkligheten. Relationerna med vännerna fördjupas, sådär som den gör när man håller på att bli vuxen, det är inte bara att hänga och leka längre utan det är att se varandra. Även om Maxences utforskar sin sexualitet och bitvis blir osäker i den upplever jag honom som oerhört modig och stark i relationerna till sina kompisar. När de inte trevar efter varandras kroppar i mörker och i skydd från filmer som går på teven försvinner de in i andra världar. Det är världar av teve- och dataspel, onlinevärldar, böcker av stora författare, filmer som han bär med sig långt efter att de tagit slut, böcker av stora författare, även dessa världar går omlott med verkligheten:

”Jag har tvättat mina händer för länge”, säger jag till Muriel. Hon stryker mina händer med en lätt oro: ”Du måste använda salva om du är så torr!” Jag kliver ut på gatan, en Porsche stannar, jag kastar ut föraren, en ung man och kör iväg. Kör ihjäl några människor på trottoaren (…) Skjuter en prostituerad och stampar sedan sönder henne, blodet skvätter, slår ihjäl ett potentiellt vittne, springer på gatan i riktning mot solen, stjäl en skåpbil, en Dodge Ram som kränger i kurvorna, det är mycket roligt.

Maxence är en, för mig, svår person att komma nära, han har integritet och drar sig undan. Därför ligger den trotsiga distansen emellan oss ända fram till sidan 100 (hela boken är på 167 sidor). Då händer det plötsligt något! Maxence får liv och närhet, som att han hittar något hos sig själv eller som att Andres Stoopendaal hittar något i språket. Eller så hittar jag ett sätt att läsa på. För därefter finns ingen distans och inget trots och jag läser med glädje och hunger igen. Jag upplever det som att Maxence på något sätt förlikar sig med sin situation, kommer ner i sig själv, finner någon slags trygghet i det som är hans vardag. Han kommer närmare sina kompisar, attraktionen emellan honom och dem är inte längre ett hinder, han försöker inte längre att undkomma sin mamma och i och med det möter hon honom med ny respekt. Däremot saknar jag att få se honom liten, känna fasaden rämna, man är inte gammal när man är 13 år. Då behöver man fortfarande få vara liten, då behöver man sin mamma. Och jag önskar att Maxcence slapp vara vuxen hela vägen igenom:

Hon är inte alldeles medvetslös och definitivt inte död, men verkar ändå sova ganska djupt, och jag knuffar väl inte på henne så hårt heller, för egentligen vill jag inte att hon ska vakna för då kanske hon bara skulle börja gräla på mig för att jag varit borta så länge (…) Eller kanske skulle jag inte så mycket som vilja fråga någonting som säga något, något som jag inte annars brukar säga, som att jag älskar henne kanske. För är det inte sådana saker som man borde säga någon gång?

Ändå kan jag inte sätta fingret på vad det är för debut jag har i mina händer. Det känns som att det är en uppgående trend med böcker som naket och romantiskt skildrar unga killars homosexualitet, först ut var Eli Levén som följts åt av Kristofer Folkhammar, Håkan Lindquist och nu även av Andrés Stoopendal. Men Maskerad är inte klar där. Egentligen hatar jag att genrebestämma men jag får inte riktigt fatt i Maskerad och därför behöver jag mer än någonsin ramar att läsa den med och de ramarna saknar jag fortfarande.