Isabella Nilssons Vårt behov av vers: En nonsenspoetik för nervösa ser harmlöst liten och tunn ut på utsidan men är ack så tät invändigt.

Den lilla boken innehåller nio fyndiga dikter av Mervyn Peake med tillhörande svensk översättning av Nilsson. Var och en av dessa diktpar åtföljds av minst lika om inte ännu fyndigare essäer där Nilsson tar sats från de putslustiga dikterna, och lyckas – utan att tappa i putslustighet – svinga sig både högt och långt och djupt.

Om du som jag ibland har svårt med koncentrationen så kan det ju kännas tilltalande med korta texter. Oavsett om koncentrationssvårigheterna beror på direkt livsleda, rådande pandemi med tillhörande skakiga omständigheter, eller bara allmän melankoli, så kan det göra läsning till en om inte omöjlig så ändå synnerligen svårhanterlig aktivitet. Då underlättar det ju att hålla fokus när textens ände är i sikte, så att säga.

Så tänkte jag i alla fall när greppade Nilssons lilla svarta bok ur läshögen – och det håller jag fast vid. Men det är ändå ingen helt snabbläst bok, för det gäller att hålla i den där koncentrationen, även om varje anhalt i texten bara sträcker sig över ett par sidor.

Boken innehåller nämligen inte bara snusförnuftiga fyndigheter i komprimerad form utan här står de litterära och filosofiska klokskaperna med tillhörande reflektioner från det där som i vissa sammanhang kallas livets hårda skola som spön i backen.

Om du bara är sådär lite lagomsmart, som undertecknad, så gäller det att hålla tungan rätt i mun. Och kanske läsa ett avsnitt i taget hellre än att klämma allt i ett svep. Men gör för all del det, för det är en väl värd ansträngning.

Vad man inte kan tala om, därom måste man tiga. Men även en tystnad kan felciteras. Nästan lika ofta som människor talar förbi varandra, tiger de förbi varandra.

Jamen visst är det så. Varför jag inte har tänkt på det tidigare vet jag inte men det är i alla fall fint att det nu finns en bok som pekar ut det, och mycket annat, åt mig.