Recension

: 16 rader
16 rader Petter Alexis Askergren
2013
Brombergs
4/10

Peppande förstabok, splittrad textanalys

Utgiven 2013
ISBN 9789173375306
Sidor 236

Om författaren

Petter Alexis Askergren, född 1974, blev känd rapartist 1998 med albumet Mitt sjätte sinne. Han har totalt gett ut 10 album och varit medförfattare till boken Goda dagars magi som berättar om Petters karriär och svensk hiphop utifrån Camilla Cherrys fotografier.


Foto: Ida Borg

Sök efter boken

Varför har den här boken skrivits? Och för vem?

När jag var 14 och för första gången blev dumpad lyssnade jag sönder Petters debutskiva Mitt sjätte sinne. Den skivan var definitionen av tröst, framför allt låten Du vet att jag gråter. En kille som såg så cool och hård ut (som jag tyckte Petter gjorde på omslaget) rappade om att gråta och må dåligt över att ha mist sin stora kärlek. Alla andra skivor jag hade blev plötsligt bara plastbitar.

Jag tror att den här boken kräver att läsaren har en relation till Petters musik, för till och med jag som har den relationen har problem med att läsa låttexterna rätt upp och ner. Det blir oerhört platt. Det skriver även Jan Gradvall i sitt förord och poängteras av Petter själv som rekommenderar att läsaren ska läsa med lurar i öronen. (Jan Gradvalls förord kan för övrigt hoppas över helt. Det är en kort wikipediaaktig text om hiphopens amerikanska historia som knyts ihop i ett konstaterande om att Gradvall själv var först i Sverige med att se hiphopens storhet. Lyssna istället på Fjärde världens Mer än musiken, Fevens Dom tio budorden eller Kens Hip hop för mer innerliga kärleksförklaringar till, och mer intressanta historieskrivningar om, hip hop.)

Mina inledande frågor är absolut inte så kritiska som de verkar. Men jag tror det hade varit bättre att försöka tänka ut en idé och sen verkligen ta den idén så långt det går. 16 rader känns lite som vuxen persons försök att beskriva en ungdomskultur, samtidigt som den är ett försvarstal till musikgenren och lite självbiografi. Men det blir varken eller. Eller snarare: det hade kunnat bli så mycket mer.

Med det sagt så tycker jag att boken har många poänger så fort jag börjar tänka på den som en förstabok. Som Zlatans självbiografi eller Harry Potter-böckerna. Jag tror att det är allra mest intressant att sätta den här boken i händerna på en ung människa som inte är supermotiverad i skolan och kanske aldrig läst en bok frivilligt. Jag är övertygad om att många blivande författare, musiker och andra typer av kulturarbetare om 10-15 år kommer minnas den här boken som en startpunkt, en peppande kraft.

Det är väldigt intressant att se hur Petter konstant försökt gräva där han står sen dag ett. Liknelserna kommer från arkitekturens värld som han snappat upp via pappans guidade turer i städer bland hus på semestrar. Han skriver texter om sommarstället på Koster, vems pappa som köpt glass efter fotbollsträningarna och är noga med att poängtera att Det går bra nu var ironisk och ett sätt att driva med sin egen status som då var låg i musiksverige. Han är en rumsren artist inom en musikstil vars stjärnor traditionellt sett varit allt annat än rumsrena. Det är intressant när han konkret beskriver hur det påverkat hans uttryck, att han inte har vågat spela Kosterlåten själv på scen, hur han på första skivan förställde rösten för att låta tyngre, mer äkta. När han nu som 39-åring i 16 rader beskriver sina texter törs han berätta om sina inspirationskällor och Komvux betydelse för hans kreativitet. Flera gånger tänker jag på Johnny Ramone, punkens posterboy som privat var politiskt konservativ. Petter uppmanar till läsning och boktipsar om klassiker, ber om ursäkt för att det låter vuxet men avslutar sitt eget förord med att hylla det breda ordförrådet. Det här är intressant. Men en alldeles för liten del av boken.

Jag önskar också att han fokuserat mer på själva tillkomsten av låtarna. Att veta att han har sparat vartenda skrivblock och varenda utkast till låttext han någonsin skrivit, men sen inte få se ett enda av dessa i boken känns skandalöst tråkigt att missa. Att alltför många av texterna om låttexterna slutar med meningar i stil med ”‘Henry Hård‘ känns dock som en text som fungerar och jag har fått en hel del beröm för den” känns helt enkelt bara trist. En gång kanske, eller två, eller tre. Men SÅ många gånger? Varför inte berätta om åtminstone någon av de låtar han nämner som han blivit mindre nöjd med, och varför de inte fungerar. Han nämner att en del låtar blev dåliga på andraalbumet Bananrepubliken, men varför? Hur kunde det bli så? En så stor artist borde våga skriva om det. Om inte annat så för de unga människor jag hoppas ska få den här boken i sina händer och själva börja skriva och inte behöva vara rädda för att misslyckas.

Marcus Stenberg

Publicerad: 2013-11-24 00:00 / Uppdaterad: 2013-11-23 16:45

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5476

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?