Jag hade inga förväntningar alls och tyckte väl som så många andra verkar ha tyckt: vad i hela världen kan Kee Marcello ha att berätta?

Men det visade sig ganska tidigt i boken att det här skulle bli något av en överraskning. Kee skriver roligt och rakt och på sina ställen även rörande.

Efter att i tidig ålder ha knockats av Deep Purple plockar han upp gitarren och sedan är vägen mot stjärnglansen given, även om han kör ner i diket vid olika tillfällen. Via en sen upplaga av Noice bildar han Easy Action med Peo Thyrén och det är då det riktiga rocklivet tar sin början. Det partajas och liras rock & roll, som om det inte fanns en morgondag.

1986 hör Thomas Erdtman av sig och värvar Kee till Europe som då är på väg ut i världen med stormsteg. Detta blir början på både framgång och motgång. Europe säljer skivor som smör, turnerar världen över och Kee anammar rockstjärnelivet med allt vad det innebär.

Erdtman roffar åt sig pengar, bandet flyttar till Västindien av skatteskäl och historien som följer är till viss del känd sedan tidigare efter spaltmeter i kvällspressen genom åren. Men att Kee utvecklade allvarliga drogproblem är nog mindre känt för de flesta. Han krökar och suger i sig koks dygnet runt och tappar givetvis senare fotfästet rejält.

Det bjuds på mängder av riktigt roliga historier, där snedtändningen i Stockholm på tidigt 80-tal är hysteriskt kul, även om Kee själv tror att den ledde till mindre hjärnskador. Han krökar och snortar med Steve Lukather, skrattar i kapp med Gene Simmons och hamnar i säng med silikonstinna amerikanskor. Som Kee beskriver sitt rockstjärneliv ligger han inte alltför långt efter exempelvis Nikki Sixx eller Anthony Kiedis.

Dock bjuder Kee också på en del smärta, där hans pappa Hildings och bäste vännen Svens bortgångar är djupt rörande. Faktum är att man verkligen känner för Kee i dessa svåra stunder.

De andra medlemmarna i Europe ges inte allt för smickrande porträtt, minst av allt Joey Tempest, och hur Kees stämning av bandet kommer att gå återstår att se.

Rockstjärnan Gud glömde är en riktigt bra och intressant bok om en av Sveriges få rockstjärnor som turnerat på stora arenor världen över. Den är en mycket positiv överraskning och bör tilltala de flesta som är någorlunda intresserade av musikerlivet, oavsett vad man tycker om pudelrockarna Europe.