I Amanda Svenssons andra roman, efter hyllade debuten Hey Dolly, ger hon sig på att förnya det klassiska triangeldramat. Välkommen till den här världen: är ett särdeles ambitiöst projekt som har alla förutsättningar att misslyckas: ung och oerfaren författare tar sig an en genre där allt redan gjorts med ett språk som ingen är van vid, i ett tempo där få hänger med. Eller så är det precis vad som behövs.

Den sköra Greta bor i ett konstnärskollektiv i Malmö, men drömmer om att springa på stålet och betongen över sundet till ett annat liv. Till ”Cph”. Hon träffar Simon, Köpenhamns hippaste gatukonstnär. Han ritar liksidiga trianglar i neonljuset på barerna i Nørrebro, men fantiserar i hemlighet om spets, hundvalpar och Svindlande höjder – Emily Brontës smäktande kärlekskrönika.

Simons närmaste vän heter Claus och älskar sin salamander, så hårt att det svarta blodet stänker. Han älskar Simon också, nästan lika hårt. Greta däremot, hon kan dra åt helvete. Tillsammans utgör de en av Köpenhamns alla kärlekstrianglar, löst sammanfogade, redo att när som helst trilla i bitar.

Kärlekstörstande ungdomar i all ära, men det är språket som spelar den egentliga huvudrollen i Välkommen till den här världen:. Greta är krass i första person, Simon poetisk i tredje person och Claus kan knappt göra sig förstådd över huvud taget. Det går stundtals väldigt snabbt och tempot är sannerligen medryckande. Ibland susar Svensson dock förbi någonting man velat stanna kvar lite längre vid för att förstå, ibland sladdar hon ut i vägrenen – som i Claus partier, där stilen slår över och blir krystad. Felstavade ord och rejäl slang är tänkta att, gissar jag, förstärka Claus infantilitet, men kommer istället i vägen för berättelsen. Det är dock en ovanlighet, oftast leker Svensson obehindrat, som när hon med små, smarta medel låter påskina Gretas, i Simons och Claus öron, usla danska.

Det uppskruvade tempot lämnar lite tid till annat än framåtrörelse. Någon har, får vi veta, mottagit en diagnos vilken förklarar oförmågan att älska. En annan har en utslagen mor någonstans i berättelsens periferi. En tredje har varit skev sedan barnsben. I Hey Dolly gick det nästan lika snabbt, men de små pusselbitar som skickligt portionerades ut till läsaren gav under loppet av en roman tillräckligt med information för att verkligen förstå Dolly. Här är det fler som delar på utrymmet, vilket gör pusselbitarna för få och karaktärsteckningarna aningen tunna i jämförelse.

Välkommen till den här världen: blir en resa för resans skull, som tack vare energin i språket håller hela vägen. Rastlösheten, törsten och äventyret är centrala motiv och i en flyhänt Svenssons tappning känns de både nydanade och okonstlade, trots, eller kanske tack vare, det slitna temat.