Jag kan inte hjälpa det, det är väl trettioårskrisen, men det är något ofantligt provocerande över att det kommer nån tjugoettåring som går skrivarlinje och liksom får en roman utgiven bara sådär. Och på Norstedts därtill, ett stort förlag. Det sitter en liten missunsam bitterfitta någonstans i tjugonioårshjärtat som gärna vill avfärda henne med ett litet överlägset flin.

Men det går ju inte, för det här är bra. Och det är tur, för det passar mig inte att vara den där överlägsna typen.

Hey Dolly är en historia om den där tiden när det är meningen att man ska växa upp men man vet inte riktigt hur. Dolly är i övre tonåren, som hon säger, hon har en tråkig pojkvän och psykiskt störda vänner. Hon intellektualiserar allting till den grad att hon är helt avskuren från sig själv, och så övertygad om att hon egentligen ska ha något annat att hon behandlar alla som skit på vägen. Och det hjälper ju inte att hon är förfärligt självupptagen. Men hon menar väl, ändå, där bakom alla fasader.

Jag märker att det är svårt att beskriva bokens handling utan att det börjar likna chic lit, och tro mig, det är det inte.

Om det här nu hade varit en fånig svensk ungdomsfilm om en tonårstjej med identitetsproblem, då hade de där problemen varit lösta nu. Så fort killen dyker upp och räddar situationen utan att för den skull tafsa för mycket på tjejens självständighet, till skillnad från tidigare killar som ofta hejdat hennes personliga utveckling, så löser sej tjejens problem på studs. Men det här är ingen chick flick, det här är den gamla hederliga verkligheten och jag sover fortfarande inte om nätterna och det finns fortfarande en oro som skaver mot lakanen.

Den stora behållningen i Hey Dolly är Amanda Svenssons språk. Det är en ren fröjd, och jag får nästan hålla i mig ibland för att inte börja skriva ner bra formuleringar som jag vill använda någonstans. Hon är också oerhört träffsäker i att beskriva den där tiden mellan tonåring och vuxen när man är så jävla förvirrad, vilsen och samtidigt skitstark att man inte har en aning om vad man håller på med. Dolly är tjejen som brukade hänga på Skunk och skriva deprimerade dagboksinlägg och citera Kent. Fast nu har hon vuxit ifrån det där men har ingen lust att växa upp till det som förväntas av henne.

En svaghet är möjligen historien. Det är inte mycket till berättelse egentligen, det är snarare Dollys egen monolog där läsaren får sålla mellan fantasier och hallucinationer om man vill hitta vad som gömmer sig där bakom.

Men i det stora hela är det en stark debut av Amanda Svensson, fullsmockad av snygga formuleringar, pop- och finkulturreferenser och ett inte helt oävet innehåll.