Iris Watkins är tretton år och lever en paradisisk tillvaro med sin mamma i ett hus med vildvuxen trädgård och en stor äppelodling med viktorianska äppelsorter i Somerset, England. Hittills har omvärlden varit långt borta: Iris får hemundervisning och träffar mest sin mamma som spår i kort om kvällarna och berättar historier som tänjer sanningen till sin allra yttersta gräns när Iris ska sova. Men året är 1992, finanskrisen sveper över världen och plötsligt en kväll står en främmande man i utkanten av trädgården med ett guldmynt i handen och frågar efter Iris mamma. Sedan börjar kuverten med glimmande bokstäver dyka upp, telefonen ringa oavbrutet och Iris mammas bortförklaringar infestera sig i Iris som någonting ruttet som får hela hennes Edenliknande tillvaro att murkna och falla sönder.

Fem år senare bor Iris i Glasgow, hennes mamma är död och huset nerbränt av Iris själv. De senaste åren har hon tillbringat på ungdomsanstalt, men nu bor hon i kollektiv, umgås med konststudenter och tillbringar dagarna med att sälja underkläder. Så möter hon Rupert, en rättskaffens indiekille som värvar henne som cellist till sitt nystartade band som så småningom får namnet ”Soul’s Telegraph”. Kärleken och musiken berusar, men ändå är det till slut omöjligt för Iris att blunda för vad relationer och en tillvaro i världen i grund och botten kretsar kring: pengar och ägande.

Amanda Svenssons femte roman är en intim historia om samspelet mellan två personer: först mamman Grace och Iris, sedan Iris och Rupert. I centrum står frågan om ägande, men också frågan om hur mycket man egentligen kan veta om en annan människa – Iris har levt med sin mamma i hela sitt liv och ändå är mammans tidigare liv höljt i dunkel och allt som kommer ur hennes mun egensydda versioner av sanningen. Själens telegraf är på så vis i mångt och mycket en roman om relationerna mellan människor, men det är också i allra högsta grad en politisk bok – mot fonden av finanskrisen får vi se hur pengar, och framför allt frånvaron av dem, lätt kan rubba en hel värld, men också relationen mellan två människor. Iris har också av Svensson tilldelats en insikt i detta som ges uttryck i vassa kommentarer och insikter: ”det enda som går att säga med säkerhet är att det förr eller senare går åt helvete för fattiga människor medan de rika klarar sig i alla väder.”

Det är vackert, romantiskt och rappt skrivet och i början sveps man med i berättelsen på ett sätt som påminner om de läsupplevelser man kanske hade i slukaråldern: man får komma in i en värld som skimrar, där något mörkt lurar längs horisonten och texten har en trygg och tydlig agenda. Men ganska snart falnar det där intensiva suget – kvar finns en speciell berättelse som sticker ut, men som – trots intressanta teman, inte når riktigt hela vägen in i hjärtat.