Sent omsider har jag nu läst Ladies. Mara Lees romandebut som fått finna sig i att kallas för en uppdatering av chick-lit-genren, trots att det är helt uppenbart att uppdaterar den något så är det flärdlitteraturen. Tänk Barbara Taylor Bradford, tänk Falcon Crest. Tänk kvinnor som är framgångsrika, vackra och glamorösa, som intrigerar och vars livsbanor korsas med ödesdigra följder och i dramatiska händelser.

Nu skulle jag i och för sig inte säga att Ladies är en flärdroman. Inte heller håller jag med hyllande kritiker om att den skulle vara feministiskt intressant eller en giltig skildring av livet i kultursverige idag. Det är den inte, för det är karaktärerna alltför extrema och händelseförloppet för melodramatiskt. Eller som Åsa Beckman skriver i DN: "Personerna är besvärande grunda, de talar med fyrkantiga repliker och deras psykologiska reaktioner verkar ständigt överdrivna och orimliga"

Jag håller helt med. Men det Beckman ser som tecken på misslyckande är för mig det som gör boken bra. Läser man den som gotisk blir allt det överspända, onaturliga och övertolkande helt plötsligt lättförståeligt. Om ambitionen var att skriva en realistisk skildring av unga kvinnor idag så har Mara Lee misslyckats, men jag ser inte att det kan ha varit meningen. Istället är boken överrealistisk, eller snarare: överrealistiska karaktärer har placerats i en konkret verklighet, där deras teatrala framtoning och överjordiska skönhet bryter starkt med miljön. De har en tendens att uppleva helt normala situationer som konstiga och besvärande, och dessutom ser de upprepade gånger tecken i det till synes vardagliga. Det finns en noggrannhet i beskrivningen av småsaker och en besatthet vid tingen och dess betydelse som känns klart besläktad med gotiken, och på samma sätt tar boken upp vanliga gotiska teman, som den roll som våld och det visuella spelar. Fixeringen vid det yttre, sökandet efter tecken, det öververkliga, teatrala – allt sånt är typiskt gotiskt.

Så visst är det överspänt och teatraliskt – men det är ju meningen.