Simon Spier är 16 år gammal och gay, men den enda som vet om det är Blue. Blue är också gay, och har bara berättat sin hemlighet för Simon. Blue och Simon skriver till varandra varje dag och pratar om känslor och iakttagelser de inte kan berätta om för någon annan i sin närhet, samtidigt som de håller de sina identiteter hemliga för varandra. De går på samma high school i konservativa Georgia, men vet inte vem den andra är i verkliga livet. När skolans clown Martin kommer åt Simons privata mejl riskerar allt plötsligt att rasa. Martin lovar dock att hålla Simons kärleksmejl till Blue hemliga om Simon kan övertala sin vän Abby att gå ut med Martin. Simon hamnar därmed i en utpressningssituation där han antingen måste lura sina vän för att kunna hålla sin sexualitet hemlig, eller riskera att både han och Blue exponeras för en potentiellt fördömande omvärld.

Jag kan lika gärna erkänna det på en gång, eftersom det ändå kommer märkas tydligt på sättet jag skriver om Bara tre ord: Jag älskar den här boken. Jag läste den under en flygresa, och sedan tillbringade jag hela semesterhelgen med att prata om den. (Jag kanske borde ta tillfället i akt och be mina medresenärer om ursäkt, men vid närmare eftertanke… hörrni, ska ni inte läsa den här fantastiska boken snart?!). Så fort jag kom hem läste jag den en gång till. Vid ett tillfälle i läsningen blev jag så uppfylld och glad av Becky Albertallis skickliga berättande och mästerliga karaktärer att jag behövde ta en paus och helt enkelt krama boken.

Trots sitt stundtals mörka tema är Bara tre ord en oerhört rolig bok. Becky Albertalli har i Simon skapat en ovanligt charmig och mänsklig tonåring. Han är lite pretentiös och han är ganska ängslig. Han är en perfekt blandning av excentricitet och normalitet: även om man ibland tycker att han överreagerar eller beter sig fel så är han udda på ett förtjusande sätt, och jag tror att väldigt många (oavsett ålder, sexuell läggning eller könsidentitet) kommer att kunna identifiera sig lite med honom.

Bikaraktärerna är för övrigt lika minutiöst välkomponerade. Det är alldeles för få författare som lyckas mejsla fram en mångfacetterad person på den korta tid man som läsare tillbringar med varje bikaraktär, men Albertalli är en naturbegåvning. Jag hoppas innerligt att någon av Simons vänner eller syskon kommer få vara huvudperson i en egen bok framöver, för jag är helt enkelt inte beredd att ta farväl av dem än.

Jag är ofta tveksam till böcker där en stor del av handlingen utgörs av mejl eller dagboksanteckningar, eftersom det sällan känns trovärdigt. Alltför ofta skrivs sådana böcker på samma sätt som en berättelse ur mer klassiska perspektiv, vilket innebär att personer skriver mejl med långa bisatser, formell ton och osannolikt detaljerade miljöbeskrivningar till varandra. Alternativet är att hela boken skrivs på ett sätt som funkar i mejl, men blir torftigt i romanform. Till min stora lättnad varvas dock mejlen i Bara tre ord med vanliga kapitel, och sätts ihop till en helhet där de enskilda delarna förstärker varandra.

Nu till smolket i glädjebägaren: originaltiteln (Simon vs. The Homo Sapiens Agenda) är visserligen lite otymplig, men det är en bra titel, speciellt när man inser att den anspelar på ett skämt mellan karaktärerna Simon och Blue. Den svenska titeln är dålig. Den anspelar visserligen också på en passage ur boken, nämligen när Simon ska komma ut för sina föräldrar, men är ett konstigt val. De tre orden är alltså ”jag är homosexuell”, även om den svenska översättaren envisas med att använda ordet ”bög” istället. Det svenska förlaget har tagit en fyndig och originell titel, och översatt den till något generiskt dramatiskt som ingen kommer komma ihåg. I samma veva har de även ändrat baksidestexten till att få det att låta som att boken huvudsakligen handlar om hur Simon plågas av att inte kunna komma ut för sina föräldrar. Det är tråkigt och det är missvisande. Det vore som om man i baksidestexten till Harry Potter och Dödsrelikerna skulle välja ut ett citat från när Harry, Ron, och Hermione tältar i skogen och få det att låta som att hela boken handlar om en misslyckad campingtripp istället för om magi, lojalitet och kampen mellan det onda och det goda. Inte jättelyckat.

Så låt inte titeln och baksidestexten få er att tro något annat: Bara tre ord är en rolig och varm bok om vänskap, musik, normbrytande, tonårsängslighet, och Den Första Kärleken. Den värmer perfekt nu när det bara blir kallare och kallare ute. Om ni är känsliga för översättningar där engelskan lyser igenom skulle jag dock rekommendera att läsa den på originalspråk. På så sätt slipper ni lite klumpiga konstruktioner som t.ex. att frågan ”Är du redo?” besvaras med ”Jag var redo när jag föddes” (”I was born ready”).