Det är ett kaxigt grepp poeten Daniel Mårs använder. Att bygga en hel diktsamling runt en person som inte finns. Simonillusioner består av korta dikter som alla börjar med ”Simon är”. Vem Simon är växlar. Ibland är han den åtrådda, ibland den hatade. Känslorna är ambivalenta. Det verkar som att författaren vill trycka in alla känslor han någonsin haft för män i en och samma person. På gott och ont. Bäst blir det om läsaren släpper verkligheten och låter sig ryckas med av de starka bilderna.

Simon blir en metafor för alla romantiska förhållanden och sexuella förbindelser som funnits i diktjagets liv. Fast det är tydligt att han är någon som inte går att tygla. En svårfångad seriehjälte som ändrar skepnad. Ibland är han ”en bondkatt som hoppar upp på köksbordet” och ”ett smörpaket han lapar i sig/när du vänt ryggen till” för att på en tidigare sida vara ”machomän upptryckta mot väggarna/en dragqueens skratt”. Ett återkommande tema är homosexualiteten. I början kan det bero på att läsaren läser in detta tema eftersom författaren är en man. Men referenserna är för många för att de ska gå någon förbi. Så här ser det ur på sidan 8:

Simon

är kassetten som spelas i den mörkgrå Volvon

din pappas översättning

av titeln och gruppens namn

det är

en synd

med djuraffärspojkar

Ingen som har något som helst hum om popmusik kan väl undgå referensen till Pet Shop Boys. Det blir roligt och rörande på samma gång. Sexualiteten bejakas, en trevande komma-ut-ur-garderoben-story skymtar mellan raderna: ”där du lovar att aldrig mer göra något sådant/aldrig pussa en pojke på skolgården”. Simon är någon som diktjaget upplever intensivt, någon som finns med från barndom till ungdom från ungdom till vuxenliv. Mot slutet av boken, som med fördel kan läsas från början till slut i ett svep, blir tonen något dystrare. Simon den destruktiva, Simon som också gör diktjaget destruktivt, träder fram allt tydligare. Vem som är vem är inte lika viktigt: ”ditt ID-kort/som ligger kvar hemma/ett signalement på gärningsmannen/som stämmer in på dig”. Men formuleringsfesten författaren bjuder på fortsätter att pågå i läsarens huvud långt efter bokpärmarna är stängda.

Daniel Mårs är sannerligen en poet som är på gång, som vågar leka och ha roligt med språket även om det stundtals blir väl många motsägelser. Han har tidigare medverkat i antologin Blå Blixt: Den sista fasta kontinenten (2015), som är utgiven på samma förlag som Simonillusioner (Brombergs). Hans dikter återfinns även i det senaste numret av Lyrikvännen.