Gästrecension

: Den sista fasta kontinenten
Den sista fasta kontinenten Casia Bromberg och Sanna Svanberg (red.)
2015
Brombergs
8/10

De handlar om döden, om våldet, är vässade och arga i tilltal, städer och städernas slående värme, om människa

Utgiven 2015
ISBN 9789173376570
Sidor 89
Först utgiven 2015

Gästinformation

Charlotte Qvandt är poet och statsanställd, boende i Stockholm. Hon är aktuell med diktsamlingen Vi, tigerhjärtat på förlaget Holmstrand Böcker.

Sök efter boken

AnnaCari Färnskog. Inleder:

En tisdagskväll med fortsatt sol över hela landet kvävs en // medelålders man under tunn gul filt på sjukhus i den södra delen // av staden

Raderna som gett namn åt poesiserien är hämtade från Edith Södergrans dikt ”Blixten”. I litteraturen kan det gamla kasta ett sken över nuet, och det nya kan svara det gamla. Med en årligen återkommande antologi, vill vi låta nya röster bryta fram. Så skriver förlaget själv på hemsidan för att beskriva antologiserien Blå Blixt, där Den sista fasta kontinenten är den tredje titeln.

Elis Burrau, däremellan:

På sommaren dog man framför utemöblerna du sa möblemang jag // hade tändvätska i munnen. Du tittar på det egna ögat när jag sprutar som en drake.

Min första läsning, den intuitiva och inkännande, lämnade ett rätt splittrat intryck. Poeterna Sami Hatira, Jennie Spetz, AnnaCari Färnskog, Kassandra Smith, Elis Burrau och Daniel Mårs är alla väldigt olika. På tematiska plan, på det språkliga angreppsplanet. I en andra och en tredje läsning förstår jag att jag sökt på fel nivå.

Sami Hatira, däremellan:

Hon sa låt mig dö // och någonstans // i den smärtan // kom jag // med ett bultande hjärta

Ordet antologi betyder bukett och ska behandlas som en sådan, sade min skrivarfröken Lotta till mig under tiden på skrivarlinjen för mer en tio år sedan. Denna korta utsaga har sedan hjälpt mig att angripa alla dessa antologier som släpps: För att summera en tid, ett tema, föra fram något eller driva en (eller flera) teser. Som en bukett blir antologin som publikationsform den helhet den inte alltid hade kunnat vara annars. En samling texter vars inbördes gemensamhet inte nödvändigtvis måste vara klar vid första anblick, eller ens någonsin.

Den sista fasta kontinenten får hjälp av metaforen på grund av sin diversitet. Jag fattar att jag behöver jag andas lite och byta muskelgrupp mellan läsningarna av dessa olika poeters alster. Detta gör ju naturligtvis inget i sig: redaktörerna Casia Bromberg och Sanna Svanberg ger redan på första sidan en anvisning till mig som läsare vad det är de vill med denna samling. Att föra fram sex debutanter. Sex angelägna debutanter.

Kassandra Smith, däremellan:

Det finns en tystnad som inte omfamnats. // Söka hit. // Samma. // En gatsten som inte kastas. // Bara sådär.

Jag minns från någon recension från när boken just kommit där recensenten tveklöst burit Sami Hatiras 12 dikter med sig efter läsning, och på sätt och vis håller jag med hen. Den stillsamma skildringen av våldet och dess knivskarpa lämning inuti barnet. Jag vill också mena att möjligen blir AnnaCari Färnskog mitt lyriska eko: en iakttagande skildring av döendet. Dess aura och kärna. Daniel Mårs komponerar i sina Simonillusioner en pulserande sång vars perspektiv zoomar in och blir trängre men aldrig för trångt. Antologins alla beståndsdelar är obönhörliga. De handlar om döden, om våldet, är vässade och arga i tilltal, städer och städernas slående värme, om människa.

Daniel Mårs, däremellan:

Simon // är främlingen på skogsvägen // avlägsna billyktor //ljusa jeans // en plats där allt är mörkt // en plats som ser helt annorlunda ut i dagsljus

Jag tänker kanske att texterna var för sig får stå för varsin sista fast kontinent? Våldet, sorgen, längtan, kärleken. Alla dessa ikoniska ord som aldrig töms på innehåll om de handskas med på rätt sätt.

I mina ögon blir Den sista fasta kontinenten en yta för sex poeter att samsas. Olikheterna blir deras styrka. Det blygsamma antalet författare gör dem alla synliga.

Jennie Spetz, avslutar:

Jag ser mitt eget ansikte som barn // vänd mot alla dörrar // Tv-apparater, medresenärer //ögonen som myggvingar // darrande, tar in allt // allt, för vem som helst.

Den sista fasta kontinenten lämnar mig dock inte splittrad och ofokuserad. Det är något med dikterna som omöjliggör det.

Charlotte Qvandt

Publicerad: 2015-05-30 00:00 / Uppdaterad: 2015-05-29 23:53

Kategori: Dagens bok, Gästrecension, Recension | Recension: #6143

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?