Gästrecension

: Flickan
Flickan Lisa Gidlöf
2018
Vendels förlag
8/10

Skimrande äckel och mörker

Utgiven 2018
ISBN 9789198326710
Sidor 87

Om författaren

Lisa Gidlöf är född 1985 och bosatt i Uppsala. Utbildad litteraturvetare och journalist. Inspireras ofta av det kroppsliga, djuriska och gränsöverskridande.Flickan är hennes debut.

Gästinformation

Lina Arvidsson har tidigare varit recensent på Dagensbok. Hon debuterade som författare 2012, och utöver att skriva själv är hon även verksam som skrivpedagog.

Sök efter boken

En alldeles för liten flicka står några meter bort, utan fäste i blicken. Jag ber henne följa mig, men har ingen aning om vart vi ska.

Så börjar Flickan, en prosalyrisk berättelse av Lisa Gidlöf. Det är hennes debut, efter att ha medverkat med diktsviten ”Havande”, som berör graviditet, i Brombergs poesiantologi Blå Blixt: Ingen rök utan mareld från 2017.

Inledningsvis vet jag inte om jaget i Flickan är en man eller en kvinna, jag har inte läst baksidestexten. Men det är en kvinna; detta är ingen pedofilhistoria. Även om alla berättelser om att vara ung flicka förr eller senare måste beröra frestelsen att utnyttja det sårbara, förstöra det oskuldsfulla; så även denna.

Vi rör oss i den vuxna kvinnans huvud, det är hon som leder berättelsen framåt. Det är hon som får leda den bångstyriga, impulsiva, barnsligt sköra men också vildsint aggressiva flickan. Hon får mata henne, skydda henne, se till så att hon klarar sig. Men det är inget frivilligt val. ”Jag är hennes moder, för det fanns ingen annan.” Hon stångas med uppgiften. Stångas med begäret att göra slut på följeslagaren, när hon blir alltför krävande, alltför utlevande. Så mycket, i all sin litenhet. Det finns ingen självklar kärlek här. Bara ett outtalat, men ack så tydligt, krav.

När flickan skriker för att en fladdermus har fastnat i håret och strypts där, kommer jag att tänka på den lilla flickan i andra Alienfilmen. Men här, till skillnad från där, finns alla de motstridiga känslorna med. Skärp dig. Var inte så jävla jobbig. Du måste lära dig att klara dig själv. Samtidigt handlar Flickan inte om att vara moder. Snarare om att frigöra sig från sin inre flicka. De olika graderna av mognad, erfarenhet, tillåts samtala med varandra, tvärs över livet. Men sättet det gestaltas på är samtidigt bokstavligt, och jag tycker om det. Hur jag även kan leka med att sätta symboliken åt sidan, och läsa det som en saga om en kvinna och en flicka, som inte känner varandra, men ödet har lämnat dem åt varandra.

Det är en mörk värld vi befinner oss i. En strand, som tycks sträcka sig i oändlighet. Redan på första sidan hajar jag till inför det misärtyngda, och boken igenom upplever jag det som att Gidlöf balanserar, oftast framgångsrikt men ibland med faran att ramla över i det alltför nattsvarta, det som gränsar till ett vältrande, och får mig att sluta lyssna. Vart är de på väg? Den hotfulla omgivningen upplevs som något man fastnar i, aldrig tar sig ifrån. Kanske är detta den enda värld som finns.

Äcklet. När kroppen med jämna mellanrum behöver spricka upp för att maskar, fåglar, blodklumpar behöver ta sig ut. De bilderna är de starkaste, och jag gillar hur det surrealistiska får komma in utan förvarning. Tömningen som tar sin plats, av instinkt, för att den måste.

Hästar kommer springande, och de får tag på varsin, bara så där. Jag tänker att om det varit en berättelse med krav på verklighetsförankring hade inte detaljer som denna uppfattats som trovärdiga. Har inte alla berättelser krav på verklighetsförankring? Fast det är ju en dröm vi rör oss i. En ond saga med pirater som slåss på stora skepp, träd som växer upp och ut genom kroppen, skalbaggar som tar sig in i underlivet, skrämmande främlingar som närmar sig, tar sig friheter, från alla håll. Överlevnaden måste ske genom att äta kadaver som lämnats. Genom att leta krabbor, småfisk, i havet. Genom att gömma sig. Kanske gräva ner flickan, så att det där svarta som är hennes mun täpps igen för alltid. Ska jag läsa allt som symbolik? Nej, då blir det för övertydligt och tungt. Flickan rör sig mittemellan, med ett språk som är sträckläsningsenkelt, och ändå skimrande exakt. Jag ringar in meningar. ”Dessutom kan hon inte avlägsna sin smuts, förstår hon inte det, den sitter fast i huden som ingrodda fläckar.” Jag funderar över formen, och varför jag inte läser fler berättelser som är skrivna så här.

Till varje pris ta hand om flickan… Det händer att jag drömmer om det. Hur ett barn, inget nyfött utan snarare en blivande tonåring, ges mig utifrån. Ingen känns vid det och jag tar hand om det, fast att jag inte bett om det. Människor omkring mig förutsätter att jag vill det. Jag har ju inget barn sedan innan, och jag är ju kvinna. Och jag kommer in i det, det växer på mig, som jag föreställer mig att moderskapet skulle göra. Men det är alltid en lättnad när jag vaknar upp och barnet inte finns.

Jag läser Flickan en morgon i sängen, det är en obehaglig upplevelse full av starka bilder och sinnesstämningar som kanske aldrig suddas ut. Men det är en upplevelse jag inte skulle vilja vara utan. Lisa Gidlöf har framtiden för sig, som prosaist eller lyriker, eller någonstans där mittemellan. Det finns gott om tid att öva sig på balansgången.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2018-11-17 00:00 / Uppdaterad: 2018-11-16 20:37

Kategori: Dagens bok, Gästrecension, Recension | Recension: #7550

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?