Recension

: Husens röster
Husens röster Viveka Adelswärd
2018
Carlsson bokförlag
8/10

Med största möjliga vänlighet

Utgiven 2018
ISBN 9789173319140
Sidor 208

Om författaren

Viveka Adelswärd är språkvetare och professor emerita vid Linköpings universitet och har inriktat sig på samtalsforskning. Hon har tidigare skrivit Prat, skratt, skvaller och gräl, Att förstå en berättelse och Kvinnospråk och fruntimmersprat.

Sök efter boken

Ett av människans mest grundläggande behov är bostaden. I det globala perspektivet men också här i Sverige är skillnaderna i boendevillkor enorma. Därför väcks ibland motstridiga känslor i mig när jag kommer i kontakt med lyxiga inredningstidningar eller tv-program som handlar om bostadsdrömmar. Likväl är bostaden en viktig del av många människors identitet – även för mig. Därtill tycker jag att konst- och samhällshistoriska sammanhang är väldigt intressanta.

Kan man också studera hus utifrån tanken att de kommunicerar med oss – eller omgivningen? Det greppet använder sig Viveka Adelswärd av i sin bok Husens röster. En stark nyfikenhet har gjort att hon samlat på hushistorier som hon vill dela med sig av i essäform.

Det personliga anslaget utmärker sig redan på de första sidorna när författaren minns barnböcker där hennes favoritbokfigurer förhåller sig till sina säregna hus. Påföljande avsnitt handlar om husen som funnits och fortfarande finns i släktens ägo. Innan ett hus som stod klart år 1920 skrev en byggherre i brev att han inte ville att huset skulle ge intryck på fel sätt. Han ville inte framstå som tillgjord och föredrog vissa minimerade detaljer. Släktingar och vänner har bidragit med minnen som de har från husbesök och många återger hörsel- och luktupplevelser som liksom satt sig i deras kroppar.

Sedan vidgar sig cirkeln utanför den egna familjesfären och författaren berättar om tre pampiga villor på Capri samt tre storslagna villor i Östergötland. På olika sätt utövar husen lockelse med bågformade fönster och valv som tycks vilja omfamna sina besökare. Men också oro, eller snarare sorg väcks när huset står i ett skuggigt läge.

De varierade infallsvinklarna berör inte bara rika människors hus, utan också fritidshus, torp och fallfärdiga byggnader på avfolkningsorter. Jag blir glad när jag läser om ett hus i Torekov som kulturminnesförklarats för att visa hur de mindre bemedlade i samhället levt. Människor har reparerat enligt principen ”man tager vad man haver”. När en tapet lossnat vid golvet har restaurerarna försökt leva sig in i den tidigare bostadsägarens sätt att tänka.

Man enades om att det mest typiska för honom nog hade varit att sätta upp en smal masonitskiva där tapeten fattades. Så det gjorde man. När senare en tung soffa flyttades bort i ett annat rum fann man en precis likadan lagning av tapeten bakom soffan. Restaurerarna hade läst Johan rätt! Hans och därmed husets röst hade inte förvrängts.

I avsnittet med rubriken ”Huset och kvinnan” refereras till en pamflett som skrevs under tidiga 1900-talet med rubriken De ogifta kvinnornas egnahemsfråga, författad av Frances Wachtmeister. Hon underströk hur viktigt ett eget hus var för de ogifta kvinnorna. Ingen skulle behöva bindas till barndomshemmet på grund av sitt civilstånd.

Adelswärd är en van skribent som skapar en varm atmosfär i sitt berättande. Hon skriver lättillgängligt samtidigt som hon smidigt delar med sig av andra yrkesmänniskors publicerade verk. Ibland citeras några skönlitterära rader för att ge exempel på människans förhållande till hus. Bildvalet mellan kapitlen överraskar; keramikhus och glashus av moderna konstnärer samt små hängsmycken i form av hus. De stilrent arrangerade fotografierna har en lyster av modernitet och utgör en kontrast till bokens dominerande stoff som blickar bakåt.

Husens röster är definitivt inte en bok som med stöd i kvasivetenskapliga rön berättar om spöken eller avlidna människor som lämnat spår i gamla hus. Människors bostäder är mer intressanta än så. De har unika faktorer i sin tillkomsthistoria och de samverkar med sin omgivning. Ibland känner sig människor välkomna, och andra gånger känner de sig utslängda – eftersom människor konstant framkallar minnen eller målar upp framtidsbilder där de vistas.

Huset där jag bor har flera röster. När jag kommer hem hittar jag ofta några pinnar som slängts invid rabatten. Grannfamiljens små barn har många olika användningsområden för sina pinnar, men naturfynden får vackert vänta utomhus till nästa lektillfälle. I trapphusets förråd samsas barnvagnar och en rollator. Inne i köket hälsar laminatgolvet med ett småtrevligt knarr när jag sätter foten på en viss punkt. Det är för mig en bild av att huset vill kommunicera med mig och få mig att trivas.

Lena Nöjd

Publicerad: 2018-11-16 00:00 / Uppdaterad: 2018-11-16 13:47

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7544

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?