RÖSTEN Berätta lite om varför du är här.

JAG Jag har allvarliga problem med faunan.

RÖSTEN Hur är det med sömnen?

JAG Du vet. Vitsippor.

RÖSTEN Vitsippor?

JAG Ja, och syréner, framförallt syréener, eller nej, framförallt rosor. Och vallmo, orkidéer, liljor och fläderblom.

Ja, jaget i Ut har hamnat fel bland blommorna. Bland klänningarna. I spegeln föds förväntningar som jaget inte kan leva upp till. Omvärlden känns oförstående, det är som att de inte längre talar samma språk. På en väg tillbaka genom skolans korridorer får vi lära känna jaget, genom sin relation till sig själv och sin kropp, via spegeln. Och genom sin relation till flickorna, de kvinnliga klasskompisarna. Samtalet med Rösten är återkommande, hen tycks representera den utomstående vuxne, möjligen en psykolog.

Jag tycker om diktsamlingar som får vara en tydlig berättelse. Kanske finns det inget givet slut, men det finns en utveckling. Ut må börja i det abstrakta, men blir snart tydligare:

JAG Se mig i ansiktet. Jag menar verkligen titta noga. Ser du en flicka?

Det är en viktig bok jag håller i mina händer. En sån där tunn men ack så vacker upplevelse, som alla borde vara med om. Med blomstermetaforer målar Theodor Hildeman Togner upp ett försiktigt kroppsligt utforskande. En transberättelse, som tydligt och känsligt vackert gestaltar hur det känns att vara född i fel kropp. Det är ett spännande språk som tillåts växla mellan humoristisk dialog och längre prosalyriska stycken som för tankarna till dagboksbetraktelser. Jag fascineras av alla dessa uttryckssätt, som går så bra ihop. Ibland oneliners som

Varje dröm jag någonsin drömt har känts som ett övergrepp.

Jag vill förstöra någonting skört för att jag är obegriplig.

Variationen gör läsningen levande, och boken större än sina 96 sidor. Språket imponerar. Inspirerar. Jag tänker att ett förlag som Bonniers aldrig hade vågat, med risk att leka för mycket med orden; låta Hildeman Togner blomma ut så här. Samtidigt kunde Lesbisk pocket möjligen ha stramat till tyglarna något emellanåt. Korren faller efter, och stundtals känns det något ojämnt. Men en mycket lovande debut. Det är naket och starkt, och tro det eller ej: jag tröttnar aldrig på blommorna! Hur mycket de än återkommer. Hildeman Togner kan sin fauna, hur vilse än jaget är i den.

Flicka kryper över mig i spegeln.

Ett vitt mjukt ansikte… släta, flyktiga armar… runt huvud… kinderna åtstramade… små, lätt putande läppar… en tunn lång hals… midjan åtdragen… små händer, ljusa naglar… en vit lyster… små kulor till höfter… runda knäskålar… smala lår… magen slät med ett runt hål till navel.

Hennes kroppsdelar är upphängda här inne i mitt rum. Jag är deras galge.

Det bildas något på bröstkorgen. Rosansamlingar. Ja… på bröstkorgen sitter två helt utslagna rosor. De är sneda och bulliga. Tjocka av hård stoppning.

Jag känner på dem med händerna.