Recension

: Bögtjejen
Bögtjejen Aleksa Lundberg
2018
Brombergs
7/10

En bögtjej med lesbiska erfarenheter väcker tankar om vad kön är

Utgiven 2018
ISBN 9789173379793
Sidor 162

Om författaren

Aleksa Lundberg är en svensk skådespelare, journalist och transaktivist. Hon debuterade som författare 2018 med den självbiografiska Bögtjejen.

Sök efter boken

Aleksa Lundberg är journalist, skådespelare och transaktivist. Hon har gjort en liten cameo här på dagensbok.com för ett tag sedan, som en av skribenterna i Liten handbok i konsten att bli lesbisk – men den här gången är hon ensam författare, till den självbiografiska Bögtjejen.

Att Aleksa både är författare till boken och dess huvudperson, har gjort det besvärligt för mig att referera till henne i den här texten – jag brukar som regel referera till författaren med efternamn, och till berättarjaget med förnamn. Att skriva om Aleksa som ”Lundberg” i den här texten kändes besynnerligt och distanserande, men finns det inte också en misogyn benägenhet att referera till män med efternamn och kvinnor med förnamn? (Jfr. Bill och Hillary Clinton.) Efter en del velande kom jag fram till att en berättelse som är så personlig, så nära inpå, som Bögtjejen motiverar det mer personliga tilltalet med förnamn. Jag hoppas att Aleksa inte misstycker.

Bögtjejen är en uppväxtskildring, en coming-of-age-berättelse, som karaktäriseras av sökande – efter identitet, efter sammanhang, efter förståelse och efter acceptans. Vi får följa Aleksa genom en barndom där hon förväntas vara pojke men känner en större tillhörighet hos flickorna, och sedan vidare genom tonåren där hon utforskar sin sexualitet och hittar en identitet som bög. Men kontrasten mellan identiteten, kroppen och det tilldelade könet fortsätter att skava, och Aleksa kommer ut en gång till, som transtjej.

Boken tar sitt avstamp i tidig barndom. Den har på så sätt ett mycket klassiskt transnarrativ: Aleksa som tilldelas manligt kön vid födseln, finner sig inte särskilt väl tillrätta i den könsrollen med de förväntningar som den medför. Hon dras istället till tjejer; till att ta på sig klänningar, till fantasilekar om att vara prinsessan Aurora, till rosa overaller och långt hår i tofs mitt på huvudet. Hennes avsteg från normen ses inte med särskilt blida ögon, i synnerhet inte från fadern, vars våld och homofobi genomsyrar Aleksas barndom. Men även andra vuxna runtomkring henne är noga med att poängtera att det flickiga bara är en fas, och försöker styra in henne i ”rätt” könsroll igen.

Inför skolstarten drog [mamma] en tydlig gräns. ”Du är på väg att bli en stor pojke nu, Mattias. Då kan man inte fortsätta klä ut sig. Det är dags att lägga tjejkläderna i teaterlådan.”
/…/
En passande sportoverall valdes ut som skulle passa fint till hockeyfrillan. ”Dodgers” stod det i blåsnirkliga bokstäer över bröstet på den grå luvtröjan och längs med ena byxbenet. Jag hatade den från första stund.

Aleksas berättelse är rak, ärlig, och närgången, och hon gör inte minst upp med föräldrarna som inte förstod och inte stöttade henne när hon tänjde på gränserna för sin könsroll. Det är en viktig aspekt av att vara trans – stödet från omgivningen är vitalt för att klara av stressen det innebär att vara normbrytare. Men avsnitten om föräldrarna kan också ibland dra lite långt åt det rent terapiartade, som när Aleksa resonerar kring om hon verkligen älskar sin mamma, trots sveket i att modern inte lämnade den aggressiva och våldsamma fadern. Det gör mig obekväm, som att jag kommer alltför nära. Men kanske ligger det obehaget hos mig som läsare; det är förstås hennes historia att berätta.

Bokens andra halva – efter att Aleksa landat i en identitet som kvinna – handlar mycket om omvärldens bemötande. Om en lång och förnedrande könsidentitetsutredning; om diskriminering när hon söker till scenskolan; om sexpartners som plötsligt tappar intresset, eller som insisterar på att få närstudera hennes underliv när de får reda på att hon är trans. Genom ett pärlband av berättelser om hur hon utsatts för transfobi och förtryck, imponeras jag av hur Aleksa lyckas balansera så många olika perspektiv. Hon är å ena sidan saklig, och gör relevanta feministiska analyser, samtidigt som hon effektivt förmedlar den smärta och förnedring hon utsatts för, utan att för den skull slå över i sentimentalitet eller självömkan.

Ett viktigt och återkommande tema i Bögtjejen är internaliserad homo- och transfobi, alltså hur omvärldens homo- och transfobi har tagit sig in i henne, och blivit till skam och äckelkänslor. Det får henne att tveka, att tvivla, och att förakta andra transpersoner som inte är lika tydliga i sin femininitet. Något som till exempel kommer fram i kapitlet ”Konsten att äta som en kvinna”, när hon väljer att beställa en tråkig sallad som hon egentligen inte vill ha, för att distansera sig från de äldre, crossdressande vännerna som inte velat eller kunnat ta steget till att leva som kvinna på heltid.

Skillnaden mellan att vara transsexuell och transvestit var viktig att påpeka. Jag ville under inga omständigheter bli tagen för att vara som Birgitta eller de andra damerna. /…/ Dessutom tyckte jag att tanterna på Gyllene Gåsen såg ut som gubbar i klänning, vilket jag själv var livrädd att bli uppfattad som. Jag var en tjej född i fel kropp och i övrigt normal.
/…/

Det kändes vansinnigt trist att inte få beställa in en stor portion kött. Jag hade ju alltid älskat lyxiga stekar, klyftpotatis och feta såser. Men jag hade bestämt mig för att framstå som kvinna i alla tänkbara delar av livet.

Författarens sökande slutar inte när hon hittar en identitet som kvinna, och genomgår sin könskorrigering. Istället fortsätter hon att samla på sig fler erfarenheter av vad kön och sexualitet är, och fortsätter ifrågasätta hur snäva ramarna är som hon förväntas passa in i. Hon ifrågasätter bilden av sig själv – det förenklade narrativet om att vara född i fel kropp, och hon ifrågasätter värdet av att vara normal. Hon sätter ord på den internaliserade transfobin som kräver att hon ska vara överdrivet och renodlat feminin, och försöker istället omfamna att hon också har maskulina sidor. Gradvis tycks hon sluta söka efter något som redan finns, och istället börja leta efter möjligheter till att ändra attityder på samhällsnivå. Hon går från att vilja att passa in till att vilja förändra.

Under läsningen oroar jag mig bitvis för vilket politiskt genomslag Bögtjejen kan väntas få. Det handlar då mindre om tankar eller åsikter som författaren själv ger uttryck för, och mer om hur hennes berättelse kan komma att tolkas av andra. Skildringen av hennes utredning är till exempel vidrig läsning, och en viktig berättelse om de övergrepp som vården har begått mot transpersoner. Men jag blir också rädd för att den ska avskräcka läsare med könsdysfori från att söka könsbekräftande vård. Jag hoppas innerligt att de också läser och tar till sig epilogen, där Aleksa skriver om hur den könsbekräftande vården har blivit mycket bättre sedan hon gick igenom sin utredning.

Hon skriver också om ånger – om hennes egen högst personliga upplevelse av att ha tillåtit sig att tänka en förbjuden tanke: ”Jag ångrar mig. Jag är inte någon kvinna. Har aldrig varit”. I stycket efter skriver hon ”Min tillfälliga karriär som ångrare kom av sig rätt så snabbt”, och därefter följer ett resonemang kring att kön är komplext och att vi förmodligen bör lägga mindre vikt vid det; att hon sågs som en feminin man, och nu som en manhaftig kvinna, men fortfarande är samma person. Och så skriver hon om hur det finns vetenskapligt stöd och god klinisk erfarenhet av att könsbekräftande vård förbättrar livskvalitén för transpersoner. Och det är allt gott och väl, men jag är rädd för att en läsare utan bakgrundskunskaper ska skumma förbi de intellektuella resonemangen och landa i det mer konkreta: hon säger ju att hon ångrar sig! Hon säger att hennes liv idag inte är särskilt annorlunda från hur det var innan könskorrigeringen. Det verkar ju inte vara någon poäng i det där med könskorrigeringar! För faktum är att könsbekräftande vård lindrar lidande och räddar liv, och att de som ångrar sig är få.

Det går inte gärna att klandra Aleksa eller hennes bok för hur den kanske kan komma att missförstås eller förenklas. Hon är noga med att förmedla en nyanserad bild – transpersoner är en heterogen grupp, och Aleksas berättelse är hennes egen. Det som bekymrar mig är att den kanske kommer att tolkas som mer allmängiltig än den är. Och kanske är problemet egentligen att det finns för få böcker med berättelser som hennes. För få berättelser om transpersoner som är skrivna av transpersoner. För få böcker som är nyanserade nog att provocera fram svåra frågor om vad kön är och hur vi ska förhålla sig till det. Vi behöver nog helt enkelt fler böcker som den här.

Katie Collmar

Publicerad: 2018-10-22 00:00 / Uppdaterad: 2018-10-21 21:05

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7517

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?