En statsminister blir mördad på öppen gata. En farfar observerar gärningsmannen. En bebis sover tätt intill sin mamma medan pappan, kvällstidningsreporter, behöver åka in till jobbet. Parallellt med detta, eller i en tid långt senare, beroende på hur man ser på saken, väntar två kvinnor barn. Farfadern blir inte trodd. Han genskjuter till och med […][...]

Cecilia Alstermarks nya diktsamling Fosterlandet tar vid där hennes förra slutade. Om Pärlemor, som kom förra året, skrev jag: ”När Pärlemor slutar lämnas läsaren mitt i något pågående.” Jag syftade på graviditeten som diktjaget just har påbörjat när boken slutar. Är jag en kropp för dig nu eller en behållare för vårt barn? Så lyder […][...]

Jag tycker om små böcker. Det är något med det lilla formatet som känns anspråkslöst och intimt, samtidigt som innehållet kan vara nog så uppfordrande. Här är den begränsade ytan fylld av svarta plumpar, en revbensbur och en inspärrad liten fjäril. Så det är det yttre som fångar mig först, därefter titeln: I slutet borde […][...]

Den chilenska nationalblomman copihue är återkommande i Lizette Romero Niknamis debutbok De försvunna. Det är en blomma med röda (eller ibland vita) klockor, hemmahörande i den Valdivianska regnskogen som finns i södra Chile och på gränsen in i Argentina. Att just en slingrande klätterväxt är en av de saker som väver samman den här prosalyriska […][...]

Jag börjar läsa Anne Boyers prosadiktbok med ganska höga förväntningar. Det är väl ofta dumt, men svårt att undvika. Det engelska originalet hyllades när det kom ut för några år sedan, och ja men läs bara titeln! Den bådar gott vad gäller både tema, ton och stil. Men det börjar alltså … rätt platt? Där […][...]

Omslaget är närmast en kopia av omslagen till Atlantis highbrowserie ”Atlantis väljer ur världslitteraturen”; marmorerad ram kring ett porträtt och ett typsnitt som signalerar seriositet. Tittar man närmare ser man att det i det här fallet är en bild med både våldsamma och sexuella inslag. Bokens utsida blir en visualisering av motsättningar mellan associationer och […][...]

Finlandssvenska Henrika Andersson har tidigare skrivit barn- och ungdomsböcker. Diktsamlingen Tigerfiskar är hennes debut som poet. Det börjar med en garderobsdörr som öppnas för att hänga in sorgen, men det innebär inte att sorgen försvinner. Det som finns där inne, instängt i garderoben, bubblar och tränger sig på. Boksidorna består av prosalyriska stycken med mycket […][...]

En alldeles för liten flicka står några meter bort, utan fäste i blicken. Jag ber henne följa mig, men har ingen aning om vart vi ska. Så börjar Flickan, en prosalyrisk berättelse av Lisa Gidlöf. Det är hennes debut, efter att ha medverkat med diktsviten ”Havande”, som berör graviditet, i Brombergs poesiantologi Blå Blixt: Ingen […][...]

Mediebilder. Historien. De uppenbara brotten och orättvisorna. De mer smygande. De ständigt återkommande, små vardagshändelserna som inte alltid verkar värda att ställa till en scen för. Vreden. Oförståelsen. Tröstlösheten. ”Strukturell rasism” har blivit ett vanligt förekommande, men kanske lite abstrakt begrepp. I Claudia Rankines prosadikt Medborgare ges det kött och ben. En röst. Det handlar […][...]

Att man bara kan falla ut ur sitt liv. Som om en fallucka öppnades och man bara försvann. Friktionsfritt. Andreas Lundbergs debutbok Storm i den pelare som bär består i huvudsak av mobilanteckningar som författaren skrivit mitt under en depressiv sjukdomsperiod. Platsen är en psykiatrisk avdelning på Sahlgrenska sjukhuset. Berättelsen kantas av självmordstankar, elchocker, overklighetskänslor. […][...]