Recension

: Klädesplagg mot kvinnor
Klädesplagg mot kvinnor Anne Boyer
2020
Modernista
6/10

Kvinnor och klädesplagg

Jag börjar läsa Anne Boyers prosadiktbok med ganska höga förväntningar. Det är väl ofta dumt, men svårt att undvika. Det engelska originalet hyllades när det kom ut för några år sedan, och ja men läs bara titeln! Den bådar gott vad gäller både tema, ton och stil.

Men det börjar alltså … rätt platt? Där finns en lekfullhet med språket som låter meningarna ta oväntade vändningar, men det lockar varken till skratt – det är inte den sortens lekfullhet, tvärtom är det på allvar – och inte blir det heller särskilt djupt. Mer som om ansatsen är att svåra, krumeluriga formuleringar i sig ska skapa något slags djup.

Det blir bättre när texten kommer in på klädesplaggen, med: ”Hur kan två platta stycken sammanfogade på fyra ställen rymma en vuxen kvinnas torso, som inte alls är platt, och vars armar ofta är i rörelse?” och Wikipedia-citat om att ”varje plagg innehåller timmar av en konfektionsarbetare liv.” Då börjar det kännas intressant, texten börjar äntligen ta form för mig.

I ”Inte skriva” blir stilen sedan närmast UKONsk och här kommer också en tydligare humor fram med ”När jag inte skriver skriver jag inte en roman som heter 1994” och ”Jag skriver inte en skandalös självbiografi. Jag skriver inte en patetisk självbiografi. Jag skriver inte en självbiografi om poesi eller kärlek.”

Men är det meningen att det ska stå ”som loppan fogar sig fogar sig vi och plockar upp den sorgen” och inte ”som loppan fogar sig fogar vi oss och plockar upp den”? Är det ytterligare en (medveten) tänjning av språket – eller är det helt enkelt den svengelska som det känns som? Och i ”det de säger är en scen är det egentliga stormande allting av människans allihop”, är det då korrekturen som har missat ett ord nånstans eller är just en haltande meningsbyggnad avsiktlig? Just på detta enda ställe?

Sådana här små detaljer ställer sig i vägen och gör att det känns som att jag inte riktigt når fram till texten, eller snarare till rösten i texten. Mest av allt just nu vill jag läsa originalet och se om jag får fatt i den där rösten, en röst som ibland säger fantastiska saker som att ”Vid den tiden ville jag vara behaglig som ett ord i en ordbok.”

Eva Wissting

Publicerad: 2020-12-10 00:00 / Uppdaterad: 2020-12-09 23:49

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8312

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?