Recension

: Sjöstjärna
Sjöstjärna Stefan Albrektsson
2019
Fri Press
5/10

En sjöstjärna som drar i olika riktningar

Utgiven 2019
ISBN 9789188765086
Sidor 61

Om författaren

Stefan Albrektsson är född 1969 och bor i Halmstad. Han arbetar som musiker och elgitarrpedagog. Han debuterade 2017 med foto- och diktboken Upplysta mörkrum tillsammans med konstfotografen Gunnar Sjödin.

Sök efter boken

Stefan Albrektssons Sjöstjärna innehåller flera guldkorn. Ett av dem är diktsamlingens allra första dikt:

På nio månaders djup
lärde jag mig allt jag vet

om hjärtats dunkla trumslag,
hur luft låter inifrån

vad varmt mörker är,
att vara i levande vagga,

hur ljudet av röster
dämpas genom hud.

Jag fostras fortfarande
från insidan och ut.

När något förs fram från ett unikt perspektiv genom helt vanliga, okonstlade ord – det är då de här dikterna är som bäst, tänker jag. Här är ytterligare ett underbart exempel:

När jag var sex år gammal
bar jag ett helt hav i min mun.
De drunknande drev upp på öde stränder,
svällde ruttet och blev mat åt trutar
som fäktade med näbbarna
och högg och högg och högg.

Tyvärr gäller inte det boken överlag, utan diktsamlingen ger ett ojämnt intryck. En orsak till det är att alltför många titlar är som små förklarande facit, i stället för att sätta en ton eller antyda en inriktning. Den första dikten ovan, till exempel, har titeln ”Pregnant maieutik”, vilket känns just som en sådan förklaring till hur dikten ska tolkas. Utifall läsaren inte förstår? Eller utifall läsaren skulle kunna komma fram till en annan, egen tolkning?

Titeln ”Pregnant maieutik” är också ett exempel på en lekfullhet med orden som går igenom på flera ställen. En annan lekfull titel är ”Den röde baronen (Bitter svit)” om ett barn som är utsatt för en fars alkoholism. I stället för att den språkliga lekfullheten skapar flera nivåer som lyfter dikterna, blir det platt fall med ordleken på ”bitter sweet” till det i övrigt helt allvarliga innehållet i dikten.

Lekfullhet i sig är bra, men alltför ofta i den här diktsamlingen får det dikterna att framstå mer som oslipade skrivövningar. Kanske borde leken ha fortsatt ett tag till, dragits mer till sin spets, för att fler av dikterna skulle få landa i sin form.

Även om allt inte kommer till sin rätt, så finns här många lovande bilder med talande detaljer. Som när pojkgänget omvandlas till hårdrockidolerna i KISS:

Kastade sten på träd. På fredagar
målade vi ansiktena med vattenfärg.
Tuggade fluortantens rödtablett:
Spottade blod. Slog

på tennisrack med tvättsvamp full
av kritdamm. Jag var Gene, Larsa Paul,
Stugan Ace och Jojje Peter. Vi färgade
glödlampor med tuschpennor.

Allt var fortfarande möjligt.

Eva Wissting

Publicerad: 2019-12-12 00:00 / Uppdaterad: 2019-12-12 08:48

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7951

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?