Bland den skrivande människans alla uppdrag är ett av de viktigaste att synliggöra sin egen makt. Den som skriver är ett subjekt. Hen brukar våld inte bara på sin fysiska omgivning utan också på kroppar, mänskliga viljor och längtan. I den skrivande akten sätts alla de yttre skikten i gungning. Den sociala fernissan av liv löses upp i kanterna, väggarna mjuknar och det som bultar och ljuder där innanför riskerar tränga ut. Detta oavsett om det rör sig om ren fiktion eller försök att avspegla verkligheten. Den som därtill när ambitionen att författa linjärt, som gör anspråk på tid och rum och i någon mening tar sig friheten att förpacka sin skrift i en berättelse, nyttjar än mer makt.

När jag läser Kristian Lundbergs En hemstad blir det smärtande klart hur medveten han är om detta:

Den som skriver biografiskt kränker. Det bara är så. Vi gör våld på den tigandes berättelse, men hur skulle jag kunna låta bli?

Hur skrivandet alltid är en kamp som dånar genom texten. Som måste dåna, eftersom skrivandet även är en skyldighet. En röst som låter också andra munnar ljuda.

Berättelsen om uppväxten, om de döda vännerna och de skarpa men ofta osynliggjorda klassgränserna i staden Malmö som Kristian Lundberg uppför i En hemstad varken börjar eller slutar här. Den började långt tidigare, eller så har den inte börjat än. Det är inte en självbiografi han skriver, det gör han tydligt redan i förordet. Det han i stället gör är att genom minnets och omtagningarnas särskilda kraft skapa en väv som avtecknar ett mänskligt blivande utifrån sin klass. Staden, med utgångspunkt i de döda och levande som befolkar den – en samhällskropp lika löst och grumligt som distinkt tecknad. Det Lundbergska textflödet känner vi igen från tidigare böcker. Det är allt igenom lyriskt och hudlöst, men också nötande. Kopromisslöst i sin närvaro.

Scener planteras och rycks undan. Det är den skrivande sjuka modern vid ett köksbord, vid ett annat köksbord, det är pojken som gång på gång frågar modern om det finns någon mat hemma, det är vännen Sonny som tar sitt liv på en torkvind, det är unga pojkar på knä framför en man med öppna byxor, en man kallad Carolibögen. Det är också: ett evigt blommande körsbärsträd. En kvinna som stryker en slinga hår bakom örat. Det är bruset, regnet, gatorna och den alltigenom skälvande kroppen som en mätpunkt för att ägas eller bli ägd. En hållplats för medvetandet. Kroppen som en enhet som tar emot världen. Den görs transparent men lyses upp av kärleken.

Lundberg upprepar allt ur en nödvändighet. Det är ständigt morgon, det är en vår, dagens första blanka timmar, en påskvecka. Han frågar vad det är att vara människa, han försöker hitta en ingång, ett sätt att slippa ut från det klassmörker han fötts in i. Upprepningar är ett sätt att vara i ödmjukhet. Att ställa sig prövande inför det skedda, de människor han älskat men också de okända som är del i det mörker han söker beskriva. Han talar om klass; säger att det inte finns någon klassresa, bara en evig upprepning. Den som fötts in i en klass ska alltid bära den med sig, oavsett hur de yttre förutsättningarna ändras.

Så minns jag när jag första gången läste Yarden. Den var en vår, inte helt olik den som är nu. Jag varvade arbetssökande med tillfälligt ströjobbande, jag räknade timmar. Ensam. Jag läste tidiga morgnar, det var på ett sätt en tröst. Och så detta – någon som skrev någonstans vid ett köksbord om allt det som ingen någonsin skriver om. Om arbetet, pengarna, avsaknaden av pengar. Min situation skiljde sig förstås en del från den jag läste om, men ändå. Jag var inte ensam. Att inte vara helt ensam!

Det är på det sättet jag tänker att En hemstad måste fungera. Så som litteratur alltid fungerar; den ger tröst och låter alla de ensamma som inte har den skrivande makten höras. På många sätt är den mer komplicerad än de två tidigare romanerna Yarden och Och allt ska vara kärlek. Det abstrakta och poetiska, liksom den mörka kärna som boken kretsar kring, gör den svårtillgänglig. Ibland blir det omöjligt att läsa vidare utan att först ta en paus, andas. Frustrationen lägger sig tätt om bröstet – texten är så grumlig, staden är så lös i kanterna. Varför får vi aldrig vara kvar på en plats, i ett skeende?

Samtidigt ger texten svaret. Den kamp Kristian Lundberg för i En hemstad genom att bara låta oss ana konturer av kroppar och liv, genom att klistra minnen på minnen, blir enda sättet för honom att låta läsaren se det uppenbara. Att vi är människor i ett system.