Recension

: Och allt ska vara kärlek
Och allt ska vara kärlek Kristian Lundberg
2011
Ordfront förlag
10/10

Omskrivning av det skrivna

Utgiven 2011
ISBN 9789170375941

Om författaren

k-lundberg_forfattarfoto
Foto: Kristin Lidgren

Kristian Lundberg har sedan debuten 1991 med Genom september utgivit ett flertal diktsamlingar och essäböcker, medverkat i originalantologin Malmöligan, skrivit existentiella kriminalromaner och senast publicerat de mycket uppmärksammade självbiografiska böckerna Yarden respektive Och allt skall vara kärlek. För diktsamlingen Job nominerades 2005 till Augustpriset, Yarden belönades 2009 med Ivar Lo-Johanssons personliga pris. 2011 mottog Kristian Lundberg Aniara-­priset, Pär Lagerkvistpriset och Sydsvenska Dagbladets kulturpris och 2014 mottog han bland annat Lars Ahlin-stipendiet.

Sök efter boken

Efter den uppmärksammade boken Yarden hette det att Kristian Lundberg hade gjort en klassresa nedåt. Att han hade klättrat för att sedan falla och återvända till den klass han en gång föddes in i. Men i Och allt ska vara kärlek skriver Kristian Lundberg om en annan sorts resa:

Det är där det börjar, tror jag, den egentliga berättelsen, den som bara handlar om skuld och skam. Den som handlar om en klassresa och än viktigare än så – den som handlar om en resa mot tillfrisknande. Jag skall säga som det är. Varje gång jag hör begreppet ”klassresa” användas vänder jag mig bort och slutar lyssna. Den resa som verkligen sätter avtryck talar vi aldrig om.

I mina ögon är det här bokens riktiga början. Det är någonstans mitt i den poetiska, känsliga prosatext som bildar Och allt ska vara kärlek. Men det hade lika gärna kunna börja någon annanstans. I prologen, i epilogen, eller i nästan vilken mening som helst i alla de omtagningar han gör, Kristian Lundberg. För det handlar om att upprepa sig. Det handlar om att hitta fram till en början på en berättelse som på ett sätt redan är skriven, men som på samma gång skriver sig själv om och om igen. Att skriva den och skriva om den. Så att den blir rätt och så att den blir som den borde vara. Både mellan pärmarna och utanför.

Jag sitter stilla och låter världen ta plats i mig. Den som minns är den som blir fri, för han äger också sin berättelse. Det är kanske det som det handlar om till sist. Att äga sin berättelse.

Samtidigt rör det sig lika mycket om det existentiella. För precis som citatet ovan antyder är en människa lika mycket sin berättelse som berättelsen är människan. Över hela texten finns en känsla av att allt redan är förutbestämt. Det skulle kunna kallas ödestro, men det skulle också kunna ses som en buren medvetenhet om hur människor föds in i en klass, ett samhälle, en kultur, en familj eller ett liv.

Sen: kärleken. Var ska kärleken in och vilken roll har den i en människas resa fram till sig själv? Kristian Lundberg har inget tydligt svar på detta. Han är inte säker, och det är nog också som det borde vara. Texten prövar sig hela tiden fram. Slänger fram insikter och fraser, ibland så skinande vackra att man vill klippa ut dem och sätta in i ett fotoalbum för att behålla dem där som i en poetisk klippbok.

Jag försöker tänka mig hur det vore om jag inte hade läst Yarden innan. Hade min läsning blivit annorlunda? På många sätt är Och allt ska vara kärlek en omskrivning av det redan skrivna. Å andra sidan är den fristående – något helt eget och nytt. Scenerna från Yarden återkommer, meningar och händelser upprepas och vrids och vänds på. Till slut blir jag osäker på i vilken av de två böckerna jag läst en viss sekvens tidigare. Men för en läsare som inte tidigare läst Kristian Lundberg blir Och allt ska vara kärlek ändå en unik text, som inte på något sätt kräver förkunskap.

Vad boken kräver av läsaren är koncentration och ett öppet sinne. Här finns ingen story, ingen kronologi och ingen upplösning. Och allt ska vara kärlek är inte så mycket en roman som en vidöppen text utan självklara slut eller konsekvenser. Har man en gång hittat in i den finns däremot en miljard ingångar. Jag kan inte se hur den skulle kunna skrivas annorlunda.

Anna Carlén

Publicerad: 2011-04-29 00:00 / Uppdaterad: 2011-05-03 22:08

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4116

2 kommentarer

Jag känner att jag måste låna Yarden och denna kärleksbok av dig snart. Blir mycket nyfiken och lässugen.

Anna Liv Lidström Redaktionen 2011-04-29 17:38
 

Ja, det är bara att låna på. Då kanske jag får låna Moodyson sen?

Anna Carlén Redaktionen 2011-04-29 19:03
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?