Recension

: Medborgare
Medborgare: en amerikansk dikt Claudia Rankine
2017
Bonniers
8/10

Ett krav på inlevelse, empati

Utgiven 2017
ISBN 9789100167295
Sidor 174
Orginaltitel Citizen - an American lyric
Översättare Marie Silkeberg och Jenny Tunedal
Först utgiven 2014

Om författaren

Claudia Rankine föddes 1963 på Jamaica och växte upp i Kingston och New York. Numera bor hon i Kalifornien, där hon har en professur i poesi vid Yale University. Hon har skrivit flera pjäser och diktsamlingar, däribland Nothing in nature is private (1994), The end of the alphabet (1998) och Don’t let me be lonely (2004), liksom varit redaktör för ett antal antologier. Medborgare – en amerikansk dikt (2017; i original 2014) är den första av hennes böcker att översättas till svenska.

Claudia Rankine – författarens hemsida

Sök efter boken

Mediebilder. Historien. De uppenbara brotten och orättvisorna. De mer smygande. De ständigt återkommande, små vardagshändelserna som inte alltid verkar värda att ställa till en scen för.

Vreden. Oförståelsen. Tröstlösheten.

”Strukturell rasism” har blivit ett vanligt förekommande, men kanske lite abstrakt begrepp. I Claudia Rankines prosadikt Medborgare ges det kött och ben. En röst.

Det handlar om allt från att bekanta och arbetskamrater blandar ihop de enda två svarta personerna i kretsen, till att ständigt behandlas som misstänkt, till unga svarta män ihjälskjutna av polis igen och igen, till orkanen Katrinas härjningar, till orättvisa domslut och hån av tennisstjärnan Serena Williams. En blandning av stort och smått, iögonenfallande och slentrianmässigt. De erfarenheter som är ett liv.

för att vita män inte
kan kontrollera sin fantasi
dör svarta människor

Det handlar om mannen i kön på Starbucks, som snarare än ett individuellt beteende ser hudfärg, och kallar störiga tonåringar för ”niggers”. Eller, och här måste vi tyvärr göra ett avsteg från Rankines text, för i den svenska översättningen är det inte ”niggers” det står, utan ”n*****”.

Hade det här varit Rankines val hade jag ju knappast haft några problem med det. Det är inte otydligt vad som avses, och hade jag inte läst Magnus Erikssons recension i Sydsvenskan av Medborgare hade jag bara fortsatt att utgå ifrån att skrivsättet var författarens val. (Jag har ställt frågor till förlaget kring detta, men än så länge inte fått några svar.) ”N-ordet” är återkommande när Rankine gestaltar det vita USA:s relation till sina svarta landsmän, och vad händer när man väljer att på detta sätt tona ner det stötande i erfarenheten?

Formmässigt väljer Rankine att blanda mer traditionell poesi med prosalyrik, ibland på gränsen till essä. Här och var finns också bilder insprängda, från William Turners målning The slave ship till modern konst och tv-bilder. Ett sjok av dikter beskrivs också som videomanus. Några av videodikterna, gjorda tillsammans med maken John Lucas, går att se på exempelvis YouTube, som ”Stop and frisk”.

Och du är inte den mannen och ändå stämmer du med signalementet för det finns bara en man som alltid är mannen som stämmer med signalementet.

Det finns hela tiden ett ”du” i Claudia Rankines diktsamling, men det är ett ”du” som glider i betydelse och effekt. Ibland är det, som ovan, en sorts rolldikt, en inlevelse. Ibland närmast ett diktar-jag som insisterar på ett läsar-du, som inkluderar läsaren i upplevelserna. Som rättmätigt kräver empati.

Ella Andrén

Publicerad: 2017-08-18 00:00 / Uppdaterad: 2017-08-17 23:59

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7047

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?