För en svart polis i USA på 1950-talet var arbetsförhållandena förfärliga. Till vardagen hörde att bli motarbetad, diskriminerad och nekas viktigt arbetsmaterial för att göra ett bra jobb.

Midnight Atlanta är den tredje boken i en serie som handlar om McInnis, Boggs och Smith. År 1948 jobbade de tillsammans på den första enheten i Atlantas polisorganisation med svarta patrullerande poliser. Nu är det år 1955 och dynamiken är något förändrad. Smith jobbar numera som journalist på en dagstidning vars läsare i huvudsak är svarta medborgare.

Mordet på tidningens chef Bishop sammanför de tre männen igen. Ingen av dem kan nöja sig med teorin som den vitbemannade kriminalenheten presenterar: att Bishops fru skjutit sin man.

Miljön som beskrivs visar ojämlik behandling av människor. Sjukhuset är separerat för vita med bättre utrymmen och utrustning och sämre utrustade zoner för andra grupper. De svarta poliserna saknar tjänstebilar och deras kontor ligger i en källare som besöks av råttor.

Till intrigen hör några utvikningar som breddar samhällsbeskrivningen. Ett rättsfall där en svart pojke felaktigt anklagats för att ha våldtagit sin vita flickvän skapar rubriker liksom kampen om rätten att sitta på bussens alla säten. Montgomery är staden där medborgarrättsrörelsen växer sig allt starkare. Den usla finansieringen av skolor för icke-vita elever är en frustration för de drabbade. USA:s systematiska diskriminering av svarta och andra etniska grupper kände jag till sedan skolåren men jag mindes inte att stöd fanns i Jim Crow-lagar som upphörde först under mitten av 1960-talet.

En annan historisk verklighet som tas med i händelseförloppet är kommunistskräcken. Den får dessutom direkt påverkan på våra huvudpersoners arbete när några FBI-anställda dyker upp. Jag konstaterar att det polisiära utredningsarbetet inte direkt gynnas av hur landets inre säkerhetstjänst instruerats att jobba. Ofrivilligt går mina associationer till hur utredarna av Palmemordet måste ha fått instruktioner av en chef som tjatade om kurdspåret.

Med Smiths journalistiska grävande ges dåtidens kommunistskräck ännu en vinkel. Nämligen att medborgarrättsrörelsen oroades över att organiserade kommunister skulle kidnappa de aktuella orättvisefrågorna. Blotta misstanken på kopplingar till kommunister skulle stanna upp arbetet med att få stopp på de diskriminerande lagarna, får Smith höra.

Skildringen visar på ett intressant sätt hur många krafter samverkar i en samhällsförändring. Tidningar som startades av och lästes av den svarta befolkningen har varit viktiga för att få slut på diskriminerande lagstiftning i USA:s moderna historia. Dagspressen med vita utgivare och läsare rapporterade högst sällan om de uppenbara orättvisorna. Om det överhuvudtaget skrevs något om dessa ämnen, var vinkeln redan färdig: Den svarta delen av befolkningen var främmande, ryslig och måste hållas isolerad.

För det mesta lyckas Mullen när han nyttjar fördelarna med det allvetande berättarperspektivet. Inre tankar, dialog och action växlar om vartannat. McInnis, Boggs och Smith har sina egna uppväxter och relationer som fyller tankarna och personteckningen ges flera skikt. Slagsmålsscenerna glider däremot farligt nära farsen med sina detaljerade beskrivningar av spända knytnävar eller armar som krokar tag om halsen.

Intrigens vändningar, de mångbottnade romanfigurerna och framför allt tidsskildringen gör likväl deckaren synnerligen läsvärd.