En statsminister blir mördad på öppen gata. En farfar observerar gärningsmannen. En bebis sover tätt intill sin mamma medan pappan, kvällstidningsreporter, behöver åka in till jobbet.

Parallellt med detta, eller i en tid långt senare, beroende på hur man ser på saken, väntar två kvinnor barn.

Farfadern blir inte trodd. Han genskjuter till och med länspolismästare Hans Holmér, som inte lyssnar. Kvinnorna känner sig ifrågasatta. De behöver myndigheternas godkännande. Det är inte lätt för den som utmanar heteronormen.

Är detta en berättelse om tillit, om våra närmaste som vi behöver allra mest? Men är det i så fall inte också en berättelse om ett våldsdåd som visar sprickorna i samhällsbygget? Jo. Tänk att en händelse kan gripa så omkring sig.

Klara Krantz har skrivit en prosalyrisk bok som känns självbiografisk. Huruvida den faktiskt är det spelar ju faktiskt ingen roll. Förmodligen är det berättarjagets fokus i kombination med det intimt täta språket som ger känslan.

Förlaget kallar detta för en diktroman och det är en passande karakteristik. Texten är ordnad i strofer. Det är gripande läsning. En återkommande förflyttning mellan tidsplan fungerar utsuddande på ett magiskt vis. Då och nu, vad är skillnaden?

Något kort om bokens formgivning också: Nina Ulmaja har återigen presterat ett minimalistiskt mästerligt bokband som fullt ut svarar mot såväl diktromanens form som innehåll.