Recension

: Vitnäbb
Vitnäbb Ann-Charlotte Alverfors
2015
Karneval förlag
6/10

En smärtsam uppgörelse med vår tids folksjukdom

Utgiven 2015
ISBN 9789187207365
Sidor 102

Om författaren

Foto: Camilla Gewing-Stålhane
Ann-Charlotte Alverfors är född och uppvuxen i Småland. Efter en uppmärksammad debut med diktsamlingen Paternosterhissar (1972) fick Alverfors sitt stora genombrott med den delvis självbiografiska trilogin om Gertrud Sparvöga (Sparvöga, Hjärteblodet och Snabelros). Trilogin visades som TV-serie 1989. Sedan dess har Ann-Charlotte Alverfors gett ut ett antal romaner, skrivit filmmanus, samt dramatik för radio och TV.

Sök efter boken

De gick till husläkaren och fick beskedet att samtliga värden var utmärkta. Med andra ord som vanligt. De var friska, hade tiden för sig, skulle hinna åtskilligt innan…

Anna och Jan trodde inte att de kunde bli gamla eller sjuka. De trodde att framgång var en garanti för en god hälsa och ett gott liv. Båda kommer från en arbetarklassbakgrund men de kallar sig själv ”ödets gustlingar”. Deras framgångsrika karriärer har gett dem ett priviligierat vuxenliv. Hon som författare till en trilogi, som sedan blev TV-serie, och han som professor. De trodde de kunde övervinna allt. Men en dag förvandlas deras trygga tillvaro till en mardröm. Samtidigt som Jan drabbas av tjocktarmscancer upptäcker Anna en växande vårta på lårets insida, det visar sig vara en elakartad och ovanlig tumör.

Vitnäbb är en kort roman av Ann-Charlotte Alverfors. På dryga 100 sidor skildrar hon insjuknandet, kampen och försoningen med vår tids folksjukdom. Vitnäbb är för övrigt namnet på dödsfågeln som sjunger och visar sig för den som snart ska dö, en berättelse som Annas lungsjuka far en gång förmedlat. Genom korta och smärtsamma ögonblicksskildringar följer läsaren hur det insjuknade parets världsbild reduceras tills det bara finns sjukdomen kvar. I stället för bergsvandringar, vardagsbestyr och musik, fylls deras liv av operationer, behandlingar och frågor om hemtjänst, färdtjänst, och omsorgsrutiner.

Gifturet tuggade, tickade, giftpåsarna droppade, dripp, dropp – dagg ­– hallon – hallon – dagg …
Anna undrade vad behandlingen gjorde med hennes kropp.

När Jan sedan går bort måste Anna själv agera mot sin sjukdom. Tillsammans med sin trogna följeslagare Björktass, en engelsk springerspaniel, kämpar Anna mot sin försvagade kropp och känslan av att bli utsorterad ur samhället. På ett väldigt konkret sätt skildrar romanen såväl de fysiska som psykiska aspekterna av sjukdomen. Dels en inre kamp med behandlingar och biverkningar, dels en yttre kamp mot samhället och omvärldens blickar. Mot misstroende på försäkringskassan, arroganta läkare, tomma biståndshandläggare och sjukhusen med dess besparingsåtgärder med oätlig mat och smutsiga sjukhusavdelningar. Kort sagt, en inblick i den svenska sjukvården utifrån från den sjuka och den anhörigas perspektiv. Underliggande hör jag en kritik av det hierarkiska sjukvårdssystemet och den alltmer ”industrialiserade sjukvården”. Och ett starkt ställningstagande bakom de svaga i samhället.

Precis som Alverfors delvis självbiografiska svit om Gertrud Sparvöga ligger berättelsen misstänksamt nära författarens egna liv och det finns en närhet, en upplevd känsla över berättelsen. Huruvida det stämmer låter jag vara osagt. Det jag istället bär med mig är känslan av att livet och döden ligger ändligt nära varandra, och jag inser också att det kanske inte är döden som är det mest skrämmande – utan tillvaron dessförinnan.

Sandra Svensson

Publicerad: 2015-05-31 00:00 / Uppdaterad: 2015-05-29 22:57

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6144

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?