Kenny Bladquist, eller ”Metal” som han insisterar på att bli kallad, är en gudabenådad trummis, en lebeman av stora mått, rent av en levande legend, allt för skicklig för att inte väcka avundsjuka hos alla bandkolleger han någonsin haft. I sina egna ögon alltså. För omgivningen är han snarare en riktig loser i cowboyboots och […][...]

Den främsta anledningen till att jag ville läsa Robert Galbraiths Karriär i ondska stavas Blue Öyster Cult. Ett amerikanskt rockband som främst är känt för två saker: monsterhiten (Don´t fear) The Reaper från 1976 och en sketch från Saturday Night Live med Christopher Walken som startade det populärkulturella memet ”more cowbell” (slå upp på engelskspråkiga […][...]

Jag minns hur jag som ung hårdrockare i Västerås på 80-talet avundsjukt tog del av supergitarristen Yngwie Malmsteens framfart i USA. Med höga ambitioner och stor talang var det alltså möjligt att ta sig från zero i Stockholm till hero i Los Angeles på några månader! Efter en världsturné med före detta Rainbow-sångaren Graham Bonnets […][...]

Vid mer än ett tillfälle, med bara mindre variationer, har Angus Young fått frågan ”Har inte AC/DC bara gjort exakt samma skiva tolv gånger?” Hans standardsvar är ”I helvete! Vi har gjort exakt samma skiva tretton gånger!” Det är kanske inte helt sant, få tycker Fly On The Wall är i klass med Back In […][...]

Tony Bell är en ung man som försöker leva ut alla rockdrömmar under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Han upptäcker musik och främst hårdrock, någonstans runt 1978, och det ena skivköpet efter det andra ger snabbt nya uppslag till fler band att kolla in – och skivsamlingen växer. De första sidorna i boken, […][...]