Recension

: Karriär i ondska
Karriär i ondska Robert Galbraith
2017
Wahlström & Widstrand
3/10

Don´t fear the Reaper

Utgiven 2017
ISBN 9789146232438
Sidor 539
Orginaltitel Career of evil
Översättare Charlotte Hjukström
Först utgiven 2016

Om författaren

Robert Galbraith är pseudonym för J.K. Rowling, känd för sina böcker om Harry Potter. Under namnet Galbraith skriver hon kriminalromaner med detektiverna Cormoran Strike och Robin Ellacott i huvudrollerna. Böckerna har även blivit tv-serie på BBC.

Sök efter boken

Den främsta anledningen till att jag ville läsa Robert Galbraiths Karriär i ondska stavas Blue Öyster Cult. Ett amerikanskt rockband som främst är känt för två saker: monsterhiten (Don´t fear) The Reaper från 1976 och en sketch från Saturday Night Live med Christopher Walken som startade det populärkulturella memet ”more cowbell” (slå upp på engelskspråkiga Wikipedia om du är obekant med fenomenet).

Bandets kryptiska men poetiska texter (många av dem skrivna av kända avantgardeförfattare som till exempel Patti Smith, Richard Meltzer och John Shirley) om konspirationer, mc-gäng, UFO:n, andra världskriget och ond bråd död är perfekta att använda som krydda till berättelser som strävar efter ta läsaren bortom sin trygghetszon. Det här var något som Stephen King tidigt insåg, flera av hans böcker har inslag av Blue Öyster Cults lyrik och upptakten till TV-serieversionen av Pestens tid ackompanjerades dessutom av nästan fem oavbrutna minuter episk apokalypspop i form av The Reaper.

Robert Gailbraith är pseudonym för J K Rowling, berömd för sina Harry Potter-böcker. Jag är inte dummare än att jag inser att hårdkokta deckare är ett helt annat marknadssegment än Potter-böckerna och att det finns något slags marknadslogik i användningen av pseudonym, men vill ändå fastslå att det här med pseudonymer enbart är trams och åter trams och är helt meningslöst i den verkliga världen utanför förlagets PR-avdelning (med undantag om författaren lever under skyddad identitet).

Hur som helst så är J K Rowling ett stort Blue Öyster Cult-fan och förutom att varje kapitel inleds med ett citat (det är så många att jag inte har orkat räkna dem, men citatförteckningen i slutet täcker tre sidor), så är bokens titel lika med titeln på inledningsspåret på tredje albumet Secret Treaties. Hon låter också en sångtext spela en väsentlig roll i själva intrigen och dessutom dyker huvudsångaren Eric Blooms namn upp vid flera tillfällen.

Att jag uppehåller mig så mycket vid det här Blue Öyster Cult-spåret är för att det är bokens största förtjänst: den torde ge en rejäl marknadsföringsskjuts åt det här lite bortglömda och obskyra bandet.

För boken i sig är inte mycket att hurra för. Tyvärr, för jag ville gärna gilla den.

Det känns lite förmätet att säga det om en författare som väl vid det här laget har sålt fler böcker än det finns atomer i universum men det finns något gymnasialt och egendomligt antikverat över texten. I alla fall i den svenska versionen som är den som här recenseras.

Trots att handlingen utspelar sig bland lustmördare, pedofiler, strippklubbar och knarkare så är språket och psykologin veckotidningsnovellens. Här pressar till exempel den ena huvudpersonen ner sitt ”blossande ansikte” i kudden när hon tänker på den avståndsförälskelse som hon trånar efter i nästan sexhundra sidor utan att göra något åt saken, här förirrar sig ögon bort (och nu talar vi inte om att någon fått dem utskurna), man ”frukosterar” och minnen ”gnager” och människor visar sin ”mjukt okonstlade vänlighet” och så vidare i all oändlighet.

Den andra huvudinvändningen är porträttet av skurken. Han är jätteond. Jättejätteond. När vi lånar hans perspektiv tänker han onda tankar. Enbart. Det är möjligt att det finns människor som är så jättejätteonda, till och med troligt, men det gör dem inte mer litterärt intressanta för det.

När Rowling vägrar att ge några intressanta dimensioner till personen som driver handlingen framåt, inkräktar det på bokens integritet. När språket inte tillåter karaktärerna att få liv finns det heller ingen trovärdighet och det är omöjligt att engagera sig i gåtans lösning, det som är själva grundbulten i en kriminalroman.

Om dessutom texten, i alla fall den svenska, mer andas som något ur Fem-böckerna snarare än ett drama i undre världen och några av lösningarna till ledtrådarna skulle kunna ha kläckts av manusförfattarna till Midsomer så blir det inte så mycket bevänt med vad som kanske var en bra idé från början.

Tomas Eklund

Publicerad: 2017-02-06 00:00 / Uppdaterad: 2022-10-10 10:15

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6837

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?