När JK Rowling började skriva deckare under pseudonymen Robert Galbraith (anonymiteten varade inte särskilt länge), så kom de tre första böckerna om privatdetektiven Cormoran Strike ut under lika många år i rad: The Cuckoo’s Calling 2013, The Silkworm 2014 och Career of Evil 2015.

Därefter dröjde det tre år innan den fjärde boken, Lethal White, kom ut 2018, och under den tiden tycks den svenska utgivaren ha hunnit tappa intresset, för vare sig bok fyra eller fem har än så länge (?) översatts till svenska.

Att en bok tar tid att skriva kan förstås ha alla möjliga förklaringar, kanske inte minst när författaren är så känd och efterfrågad som Rowling. Jag vill ändå hävda att den där utökade tiden har sin motsvarighet i en klar kvalitetshöjning. Om jag uppfattade de tidigare Strike-romanerna som lite av en lek med detektivgenren, så har den lekande författaren nu vuxit fullkomligt in i rollen som författare till vuxna, smarta och mycket charmiga kriminalromaner.

Välkonstruerade intriger har romanerna visserligen alltid haft, men det är framför allt huvudkaraktärerna och deras relationer som fått mig att hänga med så här långt. Militärpolisveteranen Strike och hans assistent Robin Ellacott är lätta att fästa sig vid och engagera sig i, reta sig på, tycka om och vilja hänga med.

I Lethal White ramlar detektivbyrån in i två nya fall, som snart visar sig hänga ihop. Det ena är en psykiskt sjuk ung man som dyker upp oanmäld på kontoret och hävdar att han som barn sett en liten flicka strypas och begravas. Det andra är en minister som är offer för utpressning – för vad vägrar han att tala om.

Samtidigt pågår OS i London, och utredningen leder detektiverna att infiltrera såväl en politisk gruppering som protesterar mot evenemanget som underhusets korridorer och högdjurens lantgods.

Att läsa romanerna på originalspråk är i sig en fröjd. Rowling använder brittiskans dialekter och sociolekter med lyhördhet och, föreställer jag mig, nöje. Mer välskrivna, spännande och engagerande kriminalromaner får man leta länge efter.