Jag tror inte det finns en enda människa vars hjärna jag är mer avundsjuk på just nu än JK Rowlings. Mellan släppen av nya Strike-romaner läser jag om de tidigare, och de verkar hålla för hur många omläsningar som helst. Det finns så många nyanser att upptäcka och återupptäcka i konstruktionen av intrigerna, i karaktärsutvecklingen och relationerna – jag blir golvad varje gång.

The Running Grave är den sjunde boken i serien om de London-baserade privatdetektiverna Cormoran Strike och Robin Ellacot. Här kontaktas de av en far som förlorat sin yngste son till en sekt, the Universal Humanitarian Church. Will Edensor har brutit all kontakt med sin familj, utan att höra av sig ens när hans mamma blev sjuk och dog, och vistas på församlingens slutna och välbevakade gård, Chapman Farm i Norfolk.

Strike inser snart att det här är en plats med djup personlig betydelse för honom själv. Innan församlingen grundades fanns på samma gård ett kollektiv, där han som barn tillbringade ett halvår, ditsläpad av sin sökande, opålitliga men älskade mamma. I en påtagligt otrygg och kringflackande barndom är det här den period han ändå minns som den absolut värsta.

The Universal Humanitarian Church är betydligt mer välpolerad än det gamla kollektivet – åtminstone på ytan. Med kändisar och intellektuella som medlemmar framstår de som en modern, öppen och samhällsengagerad rörelse, som eklektiskt blandar inslag från flera religioner och bedriver massor av välgörenhet. Strike och Robin blir snart på det klara med att om de vill veta vad som händer bakom kulisserna måste de ta sig in på Chapman Farm. In i sekten.

Robin har arbetat undercover tidigare. Hon har utgett sig för att vara praktikant i parlamentet, vänsteraktivist, journalist och jurist, men aldrig dygnet runt och under en längre tidsperiod. Här ska hon spela en välbärgad, lite vilse ung kvinna som dyker upp i UHC:s London-tempel och bara motvilligt låter sig rekryteras. Väl på Chapman Farm har hon inget annat sätt att kommunicera med sina kollegor på detektivbyrån än genom en brevgömma i utkanten av området.

I en Q&A med JK Rowling om den här boken nämner hon att hon länge velat skriva om mind control, om hjärntvätt eller psykologisk manipulation. Det märks att hon – och med henne UHC – har läst på. Det är otroligt obehagligt hur intensiv indoktrinering, fysisk och psykisk påfrestning, brist på näring, vila och trygghet, bryter ner människor. Hur sektens språk och hårda sociala tryck får dem att börja se saker på anmodade sätt.

Det blir farligt. Hotfullt på så många plan. Det här är nog den läskigaste romanen i serien hittills, för läskigare än all världens seriemördare är kanske ändå det att inte längre våga lita på vad som är verkligt, på sina egna upplevelser och impulser?

Jag kan inte låta bli att skriva om Strike-böckerna, eftersom jag tycker så väldigt mycket om den, men jag tycker också att det är svårt. Just eftersom jag tycker så väldigt mycket om dem. Rowlings karaktärer bor liksom i mitt huvud, och inte enbart huvudpersonerna. Jag funderar på dem ofta. På hur vi är lika och olika. På hur jag skulle reagerat eller gjort i ett visst sammanhang. På hur Robin eller Strike skulle ha gjort. De är så levande.