Recension

: Twelve Bar Blues
Twelve Bar Blues Patrick Neate
2001
Penguin books
7/10

Okomplicerat skön rytm

Utgiven 2001
ISBN 014028656
Språk Engelska

Om författaren

Patrick Neate är tillhör den brittiska medelklassen. Han har rest mycket i Afrika och har en förkärlek för svart musik. Neate är även författare till ”Musungu Jim” och ”London Pigeon Wars”.

Sök efter boken

Jag kan inte motstå att tilltalas av enkelheten i vissa romaner. Hur en historia kan ligga och väga på ytan och aldrig doppa mer än foten, möjligtvis knäet. Är det ett skede i mitt liv, är det en miljöpåverkan? Jag menar, kanske är det en snabbt snurrande värld, bruset från tv:n, ekot från radion, flimret från Internet eller svärtan i tidningen som gör att man ibland är redo att dumpa allt från balkongen. Kanske är jag lat, orkar eller vill inte tänka. Har jag blivit en robot för marknaden?

Allt kräver variation för att inte stagnera. Även läsning. En kioskroman befinner sig i detta fall nära Twelve Bar Blues. Boken är kanske något längre. Handlingen något mer komplicerad. Fantasin rör sig i samma banor dvs smått otroligt men underhållande. Och det stundade slutet är kanske inte uppenbar men konturerna anas tidigt.

Hänger ödet, musiken och kärleken ihop på något vis? Ödet kan säkerligen vara något förutbestämt men i själva verket är det historien som spelar oss ett spratt. Den kommer flygande som en rejäl käftsmäll och slår oss med häpnad. Det är något sådant Patrick Neate med Twelve Bar Blues vill sätta under förstorningsglaset: en störtskön historia med ödet som tema. Egentligen kan det liknas vid ett modernt epos som sträcker sig från slavhandeln i Afrika under 1800–talet till det moderna USA. Däremellan studsar vi stundtals ner i 1900–talets början och den unge Lick Holdens framfart i New Orléans. En av den mest talangfulla jazzmusikern, som enligt Netae slår Louis Armstrong, men är tyvärr bortglömd.

Den unge Lick brottas med rasism, fattigdom och fylla i ett varmt och fuktigt New Orléans. Jag känner hur svetten rinner utmed sidorna när jag vänder blad. När Lick spelar sin kornett ekar tonerna i öronen. Han spelar för styvsystern, den som han inte träffat sedan barnsben. De två syskonen har musiken gemensamt. Samtidigt rullar två andra historier parallellt men då befinner vi oss i modern tid. Sylvia en pensionerad prostituerad från England söker efter sitt förflutna tillsammans med globetrottern Jim. En skruvad afrikansk haschrökande häxdoktor, en stamledare och en arkeolog från Staterna blandas in i historien. Allt flätas samman och rör sig mot en gemensam slutdestination: Lick Holden och musiken.

Antar att jag är ute lite och cyklar när jag jämför Twelve Bar Blues med en kioskroman. Vad jag vill understryka är att en roman inte behöver leva kvar i minnet mer än fem minuter efter att man vänt på sista bladet. Trots detta kan den vara minnesvärd. Kanske är det där en del författare snavar och gräver ner sig för djupt innan de fått upp styrfart till sitt skrivande.

Hur som helst rekommenderar jag Twelve Bar Blues som avkopplande sommarläsning.

Textutdrag (Visa/göm)

Ranald MacDonald

Publicerad: 2003-06-16 00:00 / Uppdaterad: 2014-01-24 00:51

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #744

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?