Utgiven | 2003 |
---|---|
ISBN | 9137120700 |
Sidor | 348 |
Orginaltitel | Dead Famous |
Översättare | David Nessle |
Lite skräplitteratur är bra att läsa emellanåt. Man måste rensa sitt intellektuella system med nonsens för att orka ta till sig nya kunskaper. Mitt motto är: Några boklavemang om året är bra för kropp och själ. Framförallt om man inte hyser några särskilda förväntningar om boken man ska läsa.
Sagt och gjort. Ben Eltons Dödskänd blev min, för stunden, välbehövliga flykt från det andliga allvaret. Kuren började verka innan jag ens slagit upp första sidan. Liksom, smaka bara på titeln, Dödskänd eller originaltiteln Dead Famous. Lika taskiga titlar båda två. Äkta skräp. Den postmoderna litteraturens motsvarighet till Aristoteles begrepp om katharsis.
Läser man sedan baksidan av boken så är saken klar. Detta är totalt intelligensbefriande. Hör här:
En dokusåpa som är misstänkt lik Big Brother. Ett hus. Tio tävlande. Trettio kameror. Fyrtio mikrofoner.
Och sen, lite längre ner, fortsätter det:
Inför alla kamerorna blir en av deltagarna plötsligt mördad. Vem är mördaren? Och hur gjorde han eller hon för att inte bli avslöjad av de trettio kamerorna? Och varför? Och vem står näst i tur att få en kniv i sig?
Ska man skratta eller gråta?
För säg mig, vilken författare med någorlunda god självaktning skriver en bok om något så bedrövligt ytligt som en dokusåpa? En sak är i alla fall säker: Inte många kan göra det och komma undan med hedern i behåll. Förutom Ben Elton, han lyckas faktiskt.
Genom att mixa hederlig hårdkokt deckarhistoria med skarp humoristisk dialog, fixar Elton biffen. Resultatet blir en blandning av gammalt och nytt, på både gott och ont. Gränsen för vad som kan klassas som god smak eller inte är nämligen väldigt hårfin. Varningsslampan blinkar hela tiden i ena ögonvrån.
Men det var skräp jag ville ha och skräp var vad jag fick. Precis som jag önskade.
Det lustiga är att jag inte kunde släppa taget om boken. Jag var tvungen att sträckläsa den. Så uppslukad blev jag. Men det hade inte funkat men någon annan än Elton bakom pennan. Det är svårt att motstå hans torra engelska humor och de klassiska Shakespearecitaten som han även använt sig av i de tv-serier som han skrivit manus till.
Detta är något annat än skräplitteratur. Det är bra skräplitteratur.
Publicerad: 2003-06-15 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-27 15:47
12 kommentarer
Jag läste två kapitel i en bok av Ben Elton en gång. Dynga. Jag förstår inte varför man ska utsätta sig för sånt. Det kan vara skönt att läsa lättlästa böcker, men ner till Ben Elton-nivå ska ingen behöva gå.
#
Jag har inte läst någonting av Ben Elton och förstår (och håller med om) vad skräplitteratur är. MEN: borde inte en bok som "du bara var tvungen att sträckläsa" få mer en än 5:a i betyg? Du hör ju hör det låter: "En betygsskala på 1-10 där en 5:a är en bok du bara inte kan sluta läsa". Vad är då en 10? En bok du helt enkelt inte fatta att du inte redan läst så du blir tokig och dör på fläcken? :-D
#
En femma är ett medelbetyg, det vill säga bra. Att jag sträckläste boken behöver inte betyda att boken är överväldigande och det bästa jag någonsin läst. Den var underhållande för stunden. Precis som en b-film kan vara en regnig söndagseftermiddag.
#
Fair enough. Själv har jag nog aldrig sträckläst en bok. Det närmaste jag kommit är kanske Rendevouz with Rama som jag läste på i ett par sittningar. Men då är jag ingen riktig bokmal heller.
#
Det känns bara pinsamt att läsa en recension där det är så uppenbart att idén till formen för recensionen har kommit före läsandet av boken.
#
Jag blir lite rädd nu, för jag tycker att Ben Elton har skrivit riktigt underhållande saker. Fruktlösa försök till exempel. Men på den här sidan var han tydligen inget värd. Jag trodde ni skulle bjuda på något annat än det sedvanliga pretentiösa kultursnobberiandet, men istället försöker ni slå rekord i detsamma. Tragiskt.
#
Kennet: Jag har aldrig antytt att Elton inte är underhållande, tvärtom. Kultursnobberi vet jag dock inget om. Jag läser böcker och skriver om dem för att jag älskar litteratur (i nästan) alla dess former. Man får aldrig glömma bort att smaken är som baken. Recensioner är endast subjektiva åsikter för stunden. Själv brukar jag mäta tempen på recensionerna, dvs hur engarerat skrivna de är. Detta kan i många fall säga mycket mer om boken (skivan, filmen etc.) än själva betyget och innehållet i texten.
#
Det hela andas nog kultursnobberi, och att recensenten inte vet något om det tror jag inte ett ögonblick på. ALLA vet vad det innebär. Han sträckläser och är uppslukad, men vill på nåt sätt också berätta att han VET att detta är skräplitteratur. Om än bra sådan. Varför kalla det skräplitteratur alls?
#
Det verkar som att ni nästan har fattat ironin med boken. Bra jobbat. Snart kanske ni kan le på stan också.
#
BOKEN har jag fattat för länge sen. Det jag talar om är recensionen och recensenten. Skulle för övrigt aldrig falla mig in att le på stan.
#
Skräplitteratur, vafalls?! Har inte plöjt boken på svenska men undrar ändå om vi verkligen läst samma bok. Visserligen får den 5/10 men det låter nästan som recensenten skäms. Förmodligen fungerar Eltons verbala briljans och den blixtrande humorn bäst på originalspråket, och den svenska titeln suger 50-tal. Men Nessle brukar vara bra så det borde inte vara – enbart – en språkfråga. Visst, ämnesvalet för "Dead Famous" är inte det djupaste. Men romanen blir inte skräp för att den handlar om skräp. Ben Elton skriver alltid om fenomen i vår tid, i synnerhet mediefenomen, och vår tid ÄR ytlig. Han skruvar verkligheten ett kvarts varv till och visar upp den i all dess torftighet. I det här fallet behöver han knappt skruva alls, vilket det räcker med fem minuters titt på senaste Big Brother-omgången för att inse. Dessutom har han faktiskt skrivit en riktigt hyfsad deckare, en klassisk "who-dunnit". Inte jämförbar med de allra bästa i genren kanske, men smart, renodlad och benhårt logisk. Upplösningen är direkt njutbar!
#
… som också skrev inlägget ovan, bytte alias för att inte blandas ihop med den andre Jonas. Det viktigaste med Mikael Lehikoinens recension är ju att han behändigt använder begreppet "skräplitteratur" som om det vore definierat. Det kanske det är, slår det mig nu. Min fråga blir alltså, vad kännetecknar skräplitteratur?
#
Kommentera eller pinga (trackback).