”Miss Marples första fall” står det på omslaget till Bookmark förlags tjusiga utgåva av Agatha Christies Mordet i prästgården. Det är det nu tydligen inte riktigt – hon dök första gången upp i en tidskriftsnovell 1927, tre år innan The Murder at the Vicarage – men romandebut gör hon i alla fall här.

Mordet i prästgården utspelar sig i den kluriga damens lilla hemby, St Mary Mead. Romanens berättare är kyrkoherden Leonard Clement, i vars arbetsrum mordoffret hittas. Denne, den välbärgade och illa omtyckte överste Protheroe, hör dock inte till husets invånare. Han har kommit dit för att träffa kyrkoherden, men han har blivit försenad. Han har fått ett brådskande samtal om en dödsbädd – ett samtal som visar sig vara ren bluff.

Till prästgårdens uppmärksamma grannar hör miss Marple. ”Den hemska gamla kattan”, kallar den unga prästfrun henne. ”Hon vet precis vad som händer hela tiden – och drar de allra värsta slutsatserna.” Den äldre maken och berättaren kan bara torrt konstatera: ”I min ålder vet man att det värsta vanligtvis är sant.”

Och nog ser det lite dystert ut. I St Mary Mead tycks de flesta av invånarna ha ett eller annat skäl att vilja mörda. Till mordet på överste Protheroe bekänner snart inte bara en, utan två olika invånare. Samtidigt verkar till slut snart sagt alla ha alibi.

Man skulle kunna tro att en präst som berättare och en gammal dam som huvudsaklig detektiv skulle hamna utanför den egentliga polisutredning, för en sådan pågår förstås också, men polisen tycks inte ha några större problem att inkludera både den ena och den andra i sina förehavanden och sina resonemang, den äldre damen kanske något mer motvilligt. Inga privatpersoner verkar heller oroa sig nämnvärt över att en mördare faktiskt går lös. De lägger sig i och snokar runt på egen hand hej vilt.

Det där bidrar till att göra romanen, som ju nästan har hundra år på nacken, till en ganska exotisk historia. Folk uppför sig helt enkelt inte särskilt modernt eller trovärdigt. Värderingarna är absolut annorlunda, vilket bara det gör romanen till rätt intressant läsning. Ensamma kvinnor verkar ungefär lika misstänkta som en mördare, och kyrkoherden bekymrar sig minst lika mycket för hemhjälpens oförmåga att laga mat eller tilltala honom ”Sir” som för det faktum att någon blivit dödad i hans hem.

Är det något som håller genom tiden är det nog miss Marple själv. Hon skulle visserligen stå sig ganska slätt i ett modernt deckarsammanhang med biljakter, slagsmål och rusande hit och dit med vapen, men i den hjärnornas kamp som pågår i en Agatha Christie är hennes livserfarenhet och listigt blygsamma iakttagelseförmåga precis det som i slutänden får alla skurkar på fall.