Agatha Christie planerade och skrev decennier i förväg sina deckarhjältar Hercule Poirots och Miss Marples sista fall. Nästan 40 år senare har emellertid upphovsrättsinnehavarna bestämt sig för att låta Poirot återuppstå och auktoriserat Sophie Hannahs Monogrammorden – ett nytt fall för Hercule Poirot. På omslaget är Christies namn betydligt större än Hannahs, som visserligen är en etablerad deckarförfattare men naturligtvis inte kan mäta sig med Christies ofattbara, enligt omslagsfliken, 3 miljarder sålda exemplar. Miljarder.

Det är klart att det blir problematiskt. Även om jag tycker att upphovsrätten är oerhört viktig – skapares rätt att få cred och få betalt för sina idéer och sitt arbete – så har jag svårare för den rent kommersiella sidan, det här att man kan ärva eller köpa rätten till ett verk. Fanfiction i all ära, sådant måste absolut få göras och ingenting hållas alltigenom heligt, men att någon som inte alls har skapat en berättelse eller karaktär skulle ha rätt att säga vad som är ett riktigt bruk, en riktig fortsättning på den där skapelsen? Jag är skeptisk.

Sophie Hannah lyfts ofta fram som just ett inbitet Christie-fan – den enda fanfictionförfattaren som tagit sig igenom nålsögat och fått axla deckardrottningens mantel. Ändå är Monogrammorden som jag förstår det ”auktoriserad” redan på idéstadiet. Fast det stämmer säkert att hon är en stor beundrare av Christie – hon har bara tagit i lite väl mycket och släppt lös väl stora delar av det där som moderna deckarförfattare måste kunna tygla.

Till att börja med har Monogrammorden en intrig som möjligen innehåller varenda pusselingrediens Christie någonsin använt i sitt 80-tal romaner. Det blir mastigt, fungerar i sig, men blir mer hjärna än hjärta. Problemet är kanske att man aldrig riktigt hinner lära känna de misstänkta. Inget vardagsliv hinns med. Det blir enbart melodram, uppspätt med det eviga funderandet och diskuterandet mellan Poirot och poliskollegan – här en ny, ung Scotland Yardare vid namn Catchpool. Denna ständigt pågående dialog är förstås grundläggande hos Christie, där polisarbete handlar om snille snarare än action eller kriminalteknik, men blir även den väl skruvad.

Lotta Olsson i DN (faktiskt den enda professionella recension på svenska jag hittat, tillika den enda negativa, om det nu finns ett samband) beskriver det som att Poirot även hos Christie ligger nära det parodiska och Hannah låter honom tippa över. Det är en skarpsynt iakttagelse. Min egen känsla var en smula mindre välartikulerad: så här jävla störig var väl ändå inte Christies Poirot? Excentrisk, ja, egenkär, ja, med en benägenhet tala om sig själv i tredje person, ja. Men på något sätt ändå inte störig, utan ganska pedagogisk och charmerande.

Det största irritationsmomentet står ändå översättaren för – och här kommer jag förmodligen låta oerhört språkpolisig och konservativ, men det blir som en falsk ton som genomsyrar hela romanen. Helen Ljungmark och förlaget har nämligen valt att översätta uppenbara ni-tilltal med ”du”. I London 1929! Det är så fullkomligt orimligt. Att en servitris eller hotellreceptionist skulle tilltala äldre, socialt överlägsna kunder med ”du”. I ett hierarkiskt brittiskt 1929! Det skär sig med hela romanvärlden och får språket i romanen att över huvud taget halta och låta befängt. ”Din middag är på gång, sir.” ”Var snäll och sätt dig, mademoiselle.” ”Och vad heter du, monsieur?” Det finns till och med scener där flera personer är tilltalade och det ändå står ”du”.

Formgivningsmässigt är det en snygg bok. Det stilrena och samtidigt 20-talslyxiga omslaget är närmast perfekt i sammanhanget och samma förlag har gett ut en rad nyutgåvor av Christie-klassiker i samma stil. Dem hade jag verkligen sett fram emot att sätta tänderna i, men eftersom det kan misstänkas att de dras med samma språkliga egenheter (översättaren är tydligen densamma) tror jag att jag får leta upp mammas och mormors gamla småfula utgåvor istället. Så trist.