Roger Ackroyd är en av de förmögnare invånarna i den engelska byn King’s Abbot. Tidigt i berättelsen mördas han och efter lite initialt fumlande kopplar polisen in en viss Hercule Poirot att lösa brottet.

Inledningsvis möts läsaren av två ritningar. En visar layouten på Roger Ackroyds herrgård, ett antal rum, korridorer och en terass. Den andra återger placeringen av möblerna i den mördades arbetsrum. Bland annat står här fåtöljen där man finner den döde. Han har blivit huggen till döds med ett av sina egna samlarföremål, en dolk från Tunis med smalt skarpt blad. Arbetsrummets fönster är stängda, dörren låst inifrån. Inte ens eldstadens skorsten tycks ha kunnat användas av mördaren.

”Parker”, sade den lille mannen, ”hur var brasan när ni och doktor Sheppard bröt er in här igår kväll och upptäckte att er herre hade blivit mördad?”
Parker svarade omedelbart.
”Den hade brunnit ned nästan helt, Sir. Den hade praktiskt taget slocknat.”

Mord i herrgårdsmiljö, så kallade pusseldeckare, kan vara krävande. Jag märker att jag blir på helspänn. Ingen detalj är för liten för att inte kunna ha avgörande betydelse för mysteriets uppklarande.

I handflatan låg ett litet runt guldföremål. En kvinnas vigselring.
Jag tog den ifrån honom.
”Titta inne i ringen”, befallde Poirot.
Jag lydde. På insidan fanns en inskription med fin stil: Från R. 13 mars.

Allt detta är synnerligen instrumentellt återgivet. Syftet är att läsaren ska ha en chans att självständigt avslöja mördaren. I insamlingsfasen vid ett mord kommer både viktiga ledtrådar och ovidkommande detaljer med. Agatha Christie är en mästare på att portionera ut bådadera så att det blir svårt att skilja ut det ena från det andra.

Men gåtan måste få sin lösning. Jag registrerar och registrerar. Visserligen är det inte på riktigt och jag borde kunna luta mig tillbaka och njuta av hur sakomständigheterna bit för bit tar form, i en behaglig känsla av överblick. Men nej, det blir till att sitta på nålar samt att läsa om partier där jag kanske missat något. Då och då överväger jag faktiskt att börja göra stödanteckningar.

”Han kanske inte hade tid att fortsätta med brevet just då”, föreslog kommissarien. ”Vi vet att någon var inne hos honom klockan halv tio. Om denne besökare dök upp så snart ni hade gått och miss Ackroyd kom in för att säga god natt när han i sin tur hade avlägsnat sig, så hade han inte tid att ägna sig åt brevet förrän fram emot klockan tio.”

Dolken från Tunis är en stilbildande klassiker. Originalet, The Murder of Roger Ackroyd, kom 1926, den första svenska översättningen året därpå. Sedan dess har boken blivit översatt på nytt och givits ut i en stor mängd upplagor. Den utsågs 2013 till bästa kriminalroman genom tiderna av engelska Crime Writers’ Association i en omröstning som gjordes med anledning av föreningens 60-årsjubileum.

Edgar Allen Poe anses av många vara den som skrev den första moderna deckaren. Morden på Rue Morgue från 1841 är skildringen av ett bisarrt dubbelmord i en fastighet i Paris. På flera sätt blinkar Arthur Conan Doyle till Poe i den korta Sherlock Holmes-berättelsen Det spräckliga bandet från 1892. Dolken från Tunis är en senare släkting till båda dessa klassiker i det att även den är en så kallad slutna-rummet-gåta. Det är en särskilt omhuldad subgenre inom kriminallitteraturen. Läsaren bjuds in att gå jämna steg med brottsutredaren i en undersökning som har sina givna och avgränsade ramar.

På en nivå utspelar sig de flesta pusseldeckare i ett slags slutenhet. Det vore inte roligt om gåtan hade sin förklaring i att en för läsaren helt okänd person visar sig vara den skyldige. Därför utgör de potentiellt misstänkta oftast en begränsad krets. Men egentliga slutna-rummet-gåtor går ett steg längre med ett faktiskt utrymme som är stängt. Agatha Christie gör sin gåta logiskt lödig. Hon är också ekonomisk: alla karaktärer och omständigheter utnyttjas maximalt och när berättelsen är slut finns inga röda trådar kvar som dinglar löst.

Tre fjärdedelar in i texten knäcker jag koden. Misstankarna riktas mot personen som slutligen avslöjas. Detta påpekar jag alls inte för att skryta. Snarare vill jag betona en grej: det är inte med hjälp av ledtrådarna jag kommer ikapp Hercule Poirot, nej det är genom hur texten är skriven, genom ett intuitivt genomskådande av vilken effekt författaren kan tänkas vilja uppnå. Det är förstås fusk och gör mig till en usel läsare av pusseldeckare.
Agatha Christies finurlighet och originalitet är hur som helst inte att ta miste på. Ett mycket högt betyg för överraskningseffekt (trots allt) och skickligt utförande inom de stränga ramarna för en slutna-rummet-gåta.