För mig är den ädlaste genren av deckare den så kallade pusseldeckaren, även kallad whodunnit. Att bygga ett inledande mord som en intellektuell gåta och utmana läsaren att avslöja mördaren genom de ledtrådar som är insprängda i texten är genialt. Här finns skurken med i hela historien och avslöjas inte sällan med att brottsutredaren samlar bokens karaktärer i slutet och på ett knipslugt vis karvar fram pusslet och samtidigt ser till att den skyldiga åker fast.

Drottningen av pusseldeckare måste sägas vara brittiska Agatha Christie. Enligt Guinness rekordbok är hon den mest sålda romanförfattaren genom tiderna. Sveriges nutida pusseldeckardrottning är helt klart Kristina Appelqvist. (Här kan den intresserade ta del av en intervju jag gjorde med Appelqvist 2012, om hennes skrivprocess.) I hennes nya roman En giftig skandal har passande nog Christie stort inflytande över handlingen. Västgöta universitet förbereder en deckarfestival med rektor Emma Lundgren och litteraturforskaren Helena Waller i spetsen. Temat för festivalen är Agatha Christie med betoning på ny forskning om författaren.

Samtidigt uppdagas en brevväxling mellan Christie och en hittills okänd Matilda ifrån trakten. Breven är glödhett stoff eftersom dessa kan fylla i tidigare blottor i författarens liv. Som kronan på verket dyker en annons upp i lokaltidningen om att ett mord kommer att äga rum på universitetet under öppningsmiddagen klockan 20.00. Precis som det gjordes i Agatha Christies deckare Ett mord annonseras. Ni märker att det hopar sig.

Det är ett imponerande persongalleri som presenteras i En giftig skandal men det blir aldrig rörigt eller svårt att hålla reda på karaktärerna. De blir alla skickligt tecknade och står stadigt i historien oberoende av deras lynne. Ska jag lyfta några spännande porträtt så blir det främst de brittiska. Journalisten John Burnes är en karaktär som skaver. En sådan där jävel som det är svårt att ringa in. Han är i Skövde med uppdrag att trimma upp journalisten Frida Åberg, men hans egentliga motiv är dunkla. Sedan har vi paret Barbara och Donald Adams, som är riktiga experter på Agatha Christie och kända kulturprofiler i Storbritannien. Är de verkligen så sammansvetsade som de utger sig för att vara? Lägg till ett dussin pikanta ortsbor som ger färg åt berättelsen på olika vis.

Även om tempot är puttrigt blir det aldrig segt. Berättelsen är spännande och nya vinklar och vrån avtäcks längs hela vägen. Precis som det ska vara i en pusseldeckare klurar jag hela tiden på vem som gjorde det, och varför?