Utgiven | 2017 |
---|---|
ISBN | 9789173376648 |
Sidor | 331 |
Orginaltitel | The God of Small Things |
Översättare | Gunilla Lundborg |
De små tingens gud utkom 1997, blev älskad, omtalad och vann det prestigefulla Bookerpriset. Efter det har vi mött Arundhati Roy som engagerad samhällsdebattör och fredsaktivist, men de skönlitterära verken har låtit vänta på sig. I veckorna utkommer hennes andra bok, Den yttersta lyckans ministerium, och Roy är aktuell för höstens bokmässa i Göteborg. Att Brombergs förlag därmed också satsar på en förnyad pocketutgivning av den närmast klassikerstämplade romanen De små tingens Gud är därför inte förvånande.
Jag minns att jag läste De små tingens Gud någon gång i slutet av 90-talet. Det var innan jag hade bott i Indien under ett år och jag minns att jag drabbades av språket i berättelsen, det skimrade och jag upplevde berättelsen som i det närmaste magisk. När jag nu bestämde mig för att läsa om den efter närmare tjugo år var mina förväntningar därför skyhöga. Jag tillhör dessutom skaran som uppskattar att läsa om böcker. Det finns något mycket vilsamt i att återkomma till en berättelse, som att möta en kär gammal vän på nytt.
Sagt och gjort, jag började läsa. Och berättelsen skimrade fortfarande, det är något med Roys beskrivningar som gör att de går rakt in.
I Pappachis arbetsrum hade monterade dagfjärilar och svärmare vittrat sönder till små högar av regnbågsskimrande damm på botten av glasmontrarna, så att nålarna som de varit spetsade på satt kvar nakna. Grymma. Rummet stank av mögel och obeboddhet. En gammal neongrön rockring hängde på en träknopp på väggen, ett jättehelgons avlagda gloria. En trupp blänkande svarta myror var på väg över ett fönsterbräde med stjärtarna vinkande uppåt, som en rad trippande balettflickor i en Busby Berkeley-musikal. I silhuett mot solen. Glänsande och granna.
Indien stiger fram i Roys berättelse, det stundtals absurda samhället med sina biofilmer, den kaotiska trafiken, dofterna och lukterna, det ogenomträngliga samhällssystemet… Genom en familjs historia, i den lilla byn Ayemene i Kerala, där vi främst får möta de sjuåriga tvillingarna Rahel och Estha, men även ta del av de övriga familjemedlemmarnas historia, vävs berättelsens landskap. Det är en berättelse om ett kastsystem som ännu lever kvar, om religiösa regler och om mycket olycklig kärlek. Stundtals är det också, mitt i det absurda, väldigt roligt.
När Estha blir utsatt för ett sexuellt övergrepp börjar tillsynes slumpmässiga händelser att fogas samman till en svår tragedi. Familjemedlemmarna i berättelsen bär alla på en historia av förtryck och förtrycker i sin tur varandra, undantaget möjligen Rahel och Estha. Det gör att när jag nu ger mig in i boken upplever jag den som något av det mest smärtsamma jag läst på lång tid. Det är drabbande och medryckande, men stundtals har jag ändå svårt att stå ut med att vända blad. Något av det som skimrar dras ned till vår mycket brutala verklighet, med våld och övergrepp som en ton genom orden. Och kanske är det just därför De små tingens gud förtjänar sin plats bland de moderna klassikerna.
Publicerad: 2017-08-11 00:00 / Uppdaterad: 2017-08-10 21:55
Inga kommentarer ännu
Kommentera