Flickor heter en roman, vars inledningsmening låter så här:

Så sa Håkansson en söndagsmorgon vid halv tiotiden på järnvägsstationen Falköping Rantens kaffeservering: Det är för att glömma vi måste minnas.

Lite längre ned på sidan:

För det man inte kommer ihåg det kan man ju inte glömma, sa Håkansson till sin vän.

Två manliga kolleger väntar på ett tåg som ska gå om drygt två timmar. När de sitter på kaffeserveringen ägnar de sig åt sina respektive minnen. Fokus ligger på resor de gjort men framför allt på kvinnor de mött längs vägen.

Stig Claesson har en enkel berättarstil som karaktäriseras av rak ordföljd, det vill säga att subjekt följs av predikat. Han har valt det talspråkliga ”sen” i stället för ”sedan”, ”dom” i stället för de/dem, vilket säkert håvade in beröm på 1960-talet. Många meningar är osedvanligt korta och förstärker den muntliga tonen i romanen.

Dialogen mellan de två männen är trovärdig. Den präglas främst av sin skissartade ytlighet som ibland bryts av en detalj som flyter upp. Detaljen gör att samtalet hoppar till nästa ämne – i det här fallet en annan kvinna, på en annan plats i världen. Platserna skildras endast med sina namn. New York, Genéve, Nice, Leningrad.

Förlaget sammanfattar på romanens baksida (min utgåva är från 1979) att det handlar om det förflutna som till stor del består av flickor som porträtteras under samtalet mellan männen. Jag imponeras inte nämnvärt av porträttkonsten:

Här satt folk och drack morgonkaffe och Håkansson hade kommit att sitta bredvid en svarthårig flicka. Han hade frågat henne var han befann sig.
Var hans hotell låg.
Håkansson hade sagt att han av misstag gått ner brandtrappan och hamnat på en gata där ingenting fanns och sen hade han gått runt några hörn och satt nu här och längtade tillbaka till sitt rum.
Flickan hade förstått att denna historia var sann och därför blivit kär i honom.
Ingen hade förut närmat sig denna flicka med en sanning.

Ett annat kvinnoporträtt följer här:

Två av flickorna hade ljusa klänningar på sig men den tredje, hon som var mest road av min tråkiga historia, var klädd i grön blus och gula, tätt åtsittande långbyxor. Det var Althea Smith och jag beslöt att hon skulle få trösta mig.

När romanen går i tryck är Stig Claesson 39 år och har fått ett antal böcker publicerade. Som ung var han på resande fot och arbetade bland annat med att bygga järnvägar i efterkrigs-Europa. Med andra ord, han bär på lite livserfarenhet och jag tänker mig att jag ska få läsa en berättelse som vindlar bland minnenas återvändsgränder. Jag har förhoppningar om att få roa mig med en kåserande historia där mänskliga tillkortakommanden ska återberättas. Det sker inte ens när jag har plöjt hälften av bokens sidor och servitrisen Edith får ingå i samtalet med männen som sitter på kaffeserveringen. Ett par av Ediths vassa repliker kontrasteras mot männens hågkomster som är berättelsens kärna. Men inte ens hennes inpass hjälper tyvärr. Förväntningarna på historiens utveckling drabbas av återkommande pyspunka ända fram till sista boksidan.

Ni känner till den där smajlisen med munnen som är ett vågrätt streck med två slutna ögon, som också utgörs av två streck. Den får symbolisera mitt betyg för romanen Flickor.