Jag håller Claesson för att vara en av Sveriges bästa författare. Inte för att han är en nyskapare eller en författare med förmågan att kläcka originella idéer, utan för att han helt enkelt är en riktigt begåvad berättare. Det här är bara den tredje boken jag läser av Claesson och den bygger i princip på samma formel som de två tidigare jag läst.

Huvudpersonen är av en eller annan orsak på väg från staden till skogen, med andra ord från det nya Sverige till det gamla och fascinationen och misstron mot att det verkligen fortfarande bor folk i skogen står i centrum.

I fallet På palmblad och rosor är det Proppen Oskarsson som kommit till den lilla stugan i skogen för att leverera en tevesladd. I stugan finner han en gammal lam och stum kärring som uppenbarligen någon tar hand om, för hon tycks välvårdad där hon ligger, rund i kinderna och med sitt långa hår nyborstat. Av någon anledning så stör det faktum att hon får bo här i stugan och att någon tar hand om henne honom så till den grad att han omedelbart bestämmer sig för att slå ihjäl henne.

Istället finner han det väldigt svårt att lämna stugan och att sluta tänka på det här med den lama kärringen, vem är det som tar hand om henne, vem kan vara så korkad så att han eller hon inte fattar att det är omöjligt att ta hand om en lam gammal kärring som bor i en stuga i skogen. Nere vid vägen stöter han på den unga vackra Gabriella och litet senare även Sållet som sprungit vilse när han varit ute och orienterat.

Tillsammans med dem tillbringar han den dag under vilken boken utspelar sig och ständigt närvarande i tankarna är den lama kärringen. Vem är hon, vem tar hand om henne och varför tycks ingen veta vem hon är?

Ett av bokens största problem har jag redan snuddat vid, nämligen det faktum att formeln känns litet för bekant, den påminner litet för mycket om de andra Claesson-böcker jag redan läst, det känns nästan som att läsa en spinn-off bok på en bok man redan läst.

Dessutom är det något som inte fungerar lika bra som i de andra böckerna, något jag inte riktigt kan sätta fingret på. Proppen fungerar inte riktigt som karaktär, jag gillar honom inte riktigt och jag kan inte alls identifiera mig med honom, han känns konstruerad. Dessutom finns det en humor i boken som inte fungerar på mig.

Kanske händer det heller inte tillräckligt mycket, det är mer en antydan till en historia än en historia och det skelett av en historia som finns där engagerar inte riktigt. Det finns inte tillräckligt med berättarteknisk och språklig styrka för att bära upp det Claesson vill berätta.

Jag hade hoppats på en ny sida av Claesson och fick den gamla vanliga, fast i en sämre tappning.