En trend just nu: söner som söker kasta ljus över sina fäder. Erik Wijk beskriver sin gåtfulla enstöring till farsa i Allt vi här drömma om. Nils Claesson lär uppdatera den gängse bilden av Slas i Blåbärsmaskinen. Och Carl-Johan Vallgren skildrar – om än inte sin egen far – en son i eftersvallet av en far med bedrägeriverksamheter dubbla identiteter. Efter 2002 års bejublade Den vidunderliga kärlekens historia är alltså Vallgren tillbaka med en ny roman, en rejäl bit på över 500 sidor. Denna gång på temat konst och livslögner, äkthet och falskhet.

Kunzelmann & Kunzelmann är en dubbelberättelse i vilken nutid och dåtid varvas omvartannat. Dels är det sonen – en odugling till frilansskribent med osunt förhållande till relationer, skulder och droger – som försöker komma på fötterna genom faderns efterlämnade konstskatt och samtidigt jonglerar med skuldindrivare och otrohetsaffärer. Och dels är det fadern, det gudabenådade barnhemsbarnet som genom sin extraordinära målarförmåga blir konstvärldens mest raffinerade förfalskare. Från autografkopiering i mellankrigstidens Tyskland, via falskmynteri i koncentrationsläger och konstbedrägerier i femtiotalets Stockholm landar han slutligen i Falkenberg. Bakom honom ligger ett liv där gränsen mellan falskt och äkta långsamt har suddats ut, penseldrag för penseldrag.

Från Den vidunderliga kärlekens historia finns fortfarande, förutom språkets stilfulla bitskhet, en makalös förmåga att hantera historiska fakta i ett skönlitterärt sammanhang. Stadsbilden som målas upp av Berlin före krigsutbrottet är oförglömlig. Skildringen av intoleransen mot homosexuella (som Kunzelmann den äldre) är både dramaturgiskt tacksam och historiskt relevant. Och framför allt: den fackmannamässiga förtrogenheten med konstförfalskningens termer och tekniker som får en att vilja börja famla efter närmsta autograf att fördubbla (man ska vända dem uppochner, då läser hjärnan dem som en ren form istället för som bokstäver).

Men det är också härigenom bristen framträder. Historiska skeden frammanas som med trollstav, men ju närmre nutiden vi kommer desto, tjaÂ… tristare blir det. För all del är iakttagelserna kring tvåtusentalets mitt fullt rimliga: mediebruset flödar och flödar i all sin ytlighet och vilken ivrig typ som helst kan nå kändisstatus över en natt – men det visste vi väl redan? Vem har glömt att Knutbymordet var på löpsedlarna eller att dokusåporna hade ersatts av makeoverprogram och talangjakter med skadeglada jurys? Tidsmarkörerna är platta och väntade. Som samtidsanalys står detta långt efter vad Vallgren gjorde i För herr Bachmanns broschyr för tio år sen. Ett slags bristande proportion mellan verkets halvor infinner sig, en obekväm skevhet som om estetikens kugghjul berättelserna emellan slinter mot varandra istället för att samverka.

Känslan av att egentligen ha läst två böcker – ett halvtaskigt försök till samtidsroman och ett svindlande, historiemättat livsöde – ankommer och jag tänker mig att om Kunzelmann den äldres berättelse bara hade fått komma till sin rätt skulle Vallgren verkligen ha levt upp till sin förra mästerliga prestation.