Slå upp ett glas absint. Stirra ned i det gröna skimmret en stund innan du låter det lysa upp strupen. Blunda. När du åter öppnar ögonen föds du på nytt under en ovädersnatt i det tidiga artonhundratalets Tyskland, i ett glädjehus i Köningsberg.

Din kropp är gravt vanställd; huvudet för stort, kroppen för liten och armarna endast grenliknande stumpar. Missbildningar täcker hela din uppenbarelse med undantag från din manslem. Ansiktet är fårat, ögonen grumliga, näsan bara en hålighet och munnen en avgrund. Du saknar hörselgångar men uppfattar världen ändå, klart och tydligt känner du människors innersta önskningar och begär, hemligheter och drömmar. Det är din gåva, din förbannelse, ditt vapen i kampen mot döden som ständigt tycks vilja radera ut dig, som en livets felstavning.

Du är Hercule Barfuss.

Välkommen.

Carl-Johan Vallgrens berättelse slank ned i mina händer som av en slump, överrumplade mitt läströtta huvud och slet mig med på en färgstark resa in i en romantisk akvarell. Genom ett myller av sidoberättelser, fantasifulla historieskildringar och skrönor färdades jag tillsammans med det missbildade "monstret" Hercule på en sorglig kärleksstig genom ett Europa på väg in i den nya tiden.

Tillsammans kämpade vi för en dräglig tillvaro, begrät livets hårdhet och människors mörka inre som hela tiden knäppte oss på det som skulle föreställa en näsa. Bland Swedenborgianer, Venetianska masker och varietésällskap jagades vi av Inkvisitionen, spärrades in på dårhus och straffades för vår existens. Men vi skulle aldrig ge upp, vi kunde inte ge upp ty någonstans därute fanns hon. Ledstjärnan i vårt liv, orsaken till att fortsätta finnas till, flickan som föddes samma natt som vi. Det renaste och vackraste på jorden; glädjeflickan Henriette Vogel. Den enda som kunde älska ett monster. Hon som gör Den vidunderliga kärlekens historia till ett äventyr.

Vallgren blåser i den stora känslobasunen då han berättar sin historia om den tankeläsande dvärgen Barfuss levnadsöden som pendlar mellan hopp och bottenlös förtvivlan. Kastar sig av och an bland brinnande begär, avgrundsdjupt hat, och blint låter sig föras av den stora kärlekens kraft. Men de sorgliga toner som han spelar klingar aldrig falskt, istället bildar de en vindlande melodi som leker sig fram som en gnista i mörkret, spännande som nymodigheten, elektricitet i en Leidenflaska.

En fantastiskt fantasifull skröna om kärlek mot alla odds och dess obarmhärtighet, som med sin lekfullhet och mångfald, trots sitt sorgliga mörker, gör mig glad.

Det är bara att lägga undan monokel och hatt och börja läsa, mina damer och dvärgar.