När ett vilt djur i fångenskap går i sin inhägnad i ett fast mönster, timme efter timme, dag efter dag, år efter år, fram och tillbaka, kallas det för att djuret väver. Det är en metafor som den norska författaren Niels Fredrik Dahl snillrikt använder och utvecklar i sin nyligen översatta På väg till en vän.

När författaren var på besök i Stockholm i början av mars, för att lansera sin bok, sa han att det är nästan omöjligt att skriva om en barndom i Norge utan att ta med sagorna. All uppväxt i Norge är, enligt honom, hårt präglad av sagoberättandet. Det går inte att ta miste på här. Hela berättelsen om Vilgot, hans elefant Batir och alla andra i en 50-talsförort strax utanför Olso, är inget annat än en saga berättad i modern tid.

Det är sin barndoms verklighet som den nu mycket äldre Vilgot återberättar och man förstår att han aldrig tillåtits att lämna det förgångna eller att bli vuxen. Han har inte förmågan att slå sig fri av egen kraft. Någon måste hjälp honom. Det finns många i hans närhet, men alla är ensamma och gåtfulla människor som saknar fömåga att se och lyssna. Och som i alla sagor beskrivs personerna med värme och humor.

Men så bryter Dahl sagans dramaturgi med effektfulla stilbrott. Det är då som psykologin fördjupas. Från att vara ett slags romantisk skildring av en pojkes verklighetsuppfattning, blir det en studie av en grym och orättvis ensamhet. Att vissa blir berövade sitt språk och självkänsla är grymt. Att ropa utan att någonsin få svar. Att synas utan att någon ser. Det är då som arten människa börjar att väva i sin instängdhet.

Det är en tonsäker berättelse. Språket är rytmiskt och bildrikt, rent av musikaliskt. Jag får en känsla av att det är ungefär så här som Björn Ranelid önskar att hans språk ska vara, men som jag personligen, i hans fall, tycker bara blir tillkämpat och kantigt. Dahl har däremot täckning, kanske för att han både var poet och dramatiker innan han började skriva romaner. Det präglar den här berättelsen.

Boken fick det norska Bragepriset, att jämföra med vårt Augustpris, och det här är nog en typisk prisvinnare, precis som jag tyckte att Carl-Johan Vallgrens Den vidunderliga kärlekens historia var. På gott och ont. Tematiken är viktig, det är bra, men boken blir ändå inte riktigt angelägen år 2004. Dahl sticker inte ut. Boken är som en fest utan intrigörer, skandaler eller nattlig groggbänk. Konventionellt, trevligt och välklätt om man nu känner för den typen av litterära projekt, men i min smak något för välplanerat.

Dahls svenska förlag satsar på honom och man jobbar redan på nästa översättning.