Om romanen är minnenas genre så är det här genretypisk så det förslår.

Per Pettersons första roman på svenska kom sent i våras. I Norge är han en prisbelönt och mångnominerad författare, därtill översatt till flera europeiska språk. Nu har Albert Bonniers förlag lagt sina vantar på honom: ett förmodat säkert kort. Det gör förstås inte boken bättre, för ingen läsupplevelse kan väl påverkas av sådana världsliga saker som priser, marknadsföringsknep och stora förlag?

Det handlar om Trond som köper ett hus långt från civilisationen. Där vill han ostört spendera sina sista år i livet. Frun har dött och deras två döttrar vill han inte besvära. Men självklart får han inte leva ostört särskilt länge. Han börjar minnas sin barndoms somrar som han spenderade tillsammans med fadern och han börjar mala vad som hände 1948 när hans kompis Jon försvann, de som brukade stjäla hästar tillsammans. Dessa demoner, som han tappert har hållit på avstånd under hela sitt vuxna liv, anfaller nu skoningslöst. Det är mitt i detta man befinner sig som läsare.

Berättarperspektivet låter Petterson växla fritt mellan nu och då. Praktiska sysslor i nuet ställs mot minnesbilder portionerade i korta episoder, iakttagelser och insiktsfulla reflektioner. Det är lätt att förstå Tronds våndor och längtan att få klarhet kring sin far, vem han var och varför han lämnade familjen. Som motståndsman var han en hjälte, men som familjefader en quisling.

Det är också lätt att ryckas med i Pettersons vackra språk. Ut och stjäla hästar har en språkbehandling som väl lever upp till ryktet. Jag grips av miljöbeskrivningarna och Pettersons kärlek till naturens scenerier och timmerflottning. Boken utspelar sig i östra Norge nära svenska gränsen och jag erkänner villigt att min läsupplevelse knappast blev sämre av att jag satt och läste den på en veranda i ett somrigt Härjedalen med de norska fjällen och dess landsbygd nära. Sånt kan påverka. Samtidigt kan jag inte säga att vare sig det som berättas eller sättet det berättas på känns unikt. Jag blev alltså inte frälst, men fick mig en njutfull stund i händerna på en säker berättare och stilist. Som jämförelse verkar landsmännen Lars Saabye Christensen och Niels Fredrik Dahl inte bara ha gått i samma skola, utan även i samma klass som Petterson.

Men ytterst handlar Ut och stjäla hästar om svårigheten i att inte ta efter sin fars dåliga sidor, att ha blivit honom fast man trodde motsatsen. En gammal hund som lägger sig för att dö lämnas sällan i fred. Med andra ord går det aldrig att förtränga historierna kring sig själv, man är i själva verket ett resultat av dem, enligt Petterson.