Ofta när Indien ska skildras, i synnerlighet i populärkulturen, målas antingen schablonbild A (hektiskt storstad, överfylld med intryck, gammalt och nytt, folk som leder kossor på samma gator där nybyggda högteknologiska institut tornar upp sig, smältdegel etc) eller schablonbild B (tillvaron på landet, de starka familjebanden och de excentriska personer som delar dem, de gamla traditionerna, kastsystemets förbannelse och en kärlekshistoria som trotsar alla hinder och förenar hela landsbygden i en överexalterad fest som håller på i dagar) upp. Och visst kan det vara gemytligt med lite trygga stereotyper ibland, men om det är det man letar efter när man ska ta sig an Indien vore det fel val att ge sig på Anita Agnihotris Dagar i Mahuldiha. I de två noveller, tre reportage och en roman som boken består av målar hon istället upp en mer trovärdig och komplicerad bild av landet.

Romanen, som delar namn med den svenska titeln till boken, får sägas ligga i centrum. Huvudpersonen Babli, eller Kamalika som hon heter, har många likheter med författaren själv. Hon är arbetar precis som Angihotri med utvecklingen och förbättringen för människors tillvaro på den indiska landsbygden, samtidigt som hon försöker vara en god mor och få ihop ett äktenskap där allting inte verkar stå riktigt rätt till. Delar av Bablis pågående liv, där hon stöter ihop med människor i olika delar av regionerna Orissa och Västbengalien och tar del av, och försöker hjälpa dem i deras utsatta tillvaro, varvas med tillbakablickar till hennes uppväxtår och med funderingar över äktenskapet och rollen som mor.

Det är med en stor kärlek till de människor, omgivningar och landskap som Agnihotri skriver i sin roman. Det lämnas gott om plats åt naturskildringar och även karaktärer som egentligen inte för intrigen framåt presenteras på ett uttömmande sätt. Aldrig så att det blir långtråkigt, utan för att belysa och skapa förståelse. För mitt i den återhållsamma, något drömska språkdräkten, vilar det ständigt en djup samhällskritik. Agnihotri koncentrerar sig på hur städernas framväxt, utländska organisationer och inhemska entreprenörer och utsugare sakta men säkert förgör den indska landsbygden, både vad gäller människorna som lever där och naturen som omger dem. Det är det moderna industrisamhällets snabba framfart och det stillsamma, naturnära livet som ställs i kontrast mot varandra. Agnihotri är ingen idealistisk hippie som helhjärtat ställer sig på självhushållets sida, utan undrar snarare varför dessa två världar inte kan verka i samklang, varför den moderna tillvaron är så samvetslös, korrumperande och pengahungrig.

Trots att Agnihotris språk är väldigt behagligt att navigera sig fram genom berättelsen med, blir det ibland lite väl svulstigt, och intrigen och relationen mellan hustrun och mannen ofta blir lite väl såpaaktig. Detta är dock mindre problem, eftersom författarens starka sida ligger i hennes mångsidighet, hennes förmåga att övergripa, och hennes fantastiska sätt att knappt märkbart, men trots det alltid knivskarpt, vara samhällskritisk.

Boken kan närmast liknas vid en specialutgåva av en film på DVD, med en massa extramaterial att ta del av. Novellerna är som bortklippta scener som utan problem skulle kunna stoppas in i romanen, men fungerar lika bra på egen hand. Reportagen är som ett ”bakom kulisserna”-inslag och belyser de problem som tas upp i romanen, och fungerar också som en viktig påminnelse om att de problem som romanen tar upp är väldigt verkliga, här och nu. Ett intressant format, om ett angeläget ämne för de läsare som vill lära känna ett lite mer verklighetstroget Indien.