När jag recenserade Su Tongs Binu och den stora muren för några veckor sen frågade jag varför man egentligen ska bry sig om att berätta historier – och kanske underförstått, varför man ska bry sig om att läsa historier om livsöden som väl egentligen inte är något man riskerar att hamna i personligen. Och Mahasweta Devi, en av Indiens mest belönade och inte okontroversiella författtare, ger svar på tal.

Branden i hjärtat är den första bok av Devi som ges ut på svenska, och omfattar nio noveller från hennes hemstat Bengalen – speciellt då från de icke-hinduiska stamfolken där, de som lever längst ner i samhället, kast- stats- och i praktiken rättslösa. Indisk litteratur har varit det nya svarta i ett antal år nu, men berättelserna i En eld i hjärtat är långt från Vikas Swarups (Slumdog Millionaire) sentimentala kärleken-besegrar-allt, Desais kosmopolitiska sammanlänkningar eller Rushdies drömska fantasier (därmed inte nödvändigtvis något ont om någondera). Spontant känns den i sin attityd mer som ett stycke dissidentlitteratur från det gamla östblocket eller Afrika, med sin svartsynta satir över makthavare som använder skattepengarna till dyra projekt som hyllar bortglömda frihetskämpar från britternas dagar, medan folket de kämpade för fortfarande svälter och dör utan sjukhus och vägar; småpåvar som blir rika medan folket uppmuntras att trampa neråt. Om du till exempel läst Ngugi wa Thiong’os desillusionerade skildring av Kenya efter självständigheten, ”En blomma av blod” (och om du inte läst den, varför inte?) känner du igen dig här. Det är alltid de kastlösa, de fattiga, de outbildade, som får betala det högsta priset, därför att så har det ju alltid varit, och värst av allt går det förstås för kvinnorna som alltför ofta sitter på två olika pottor – lägst ner i det traditionella samhället, och mest sårbara i det nya.

När man föder en dotter föder man egentligen en slavinna till någon annans hus.

Devi gör allt det här utan att slå på stortrumman, utan stora samhällsanalyser, går bara ner på jordgolvsnivå och skildrar vardagens mörkare sidor på ett språk som ekar både undersökande objektiv journalistik och ödesbunden muntlig tradition. Det är inget tvivel om att hon är förbannad, men hon raljerar inte; hon låter läsaren själv dra slutsatser medan hon målar upp hur människor försöker överleva längst ner. Flickan som avrättar den tänkte våldtäktsmannen och dansar hela natten. Fiskaren som fått gå över till att fiska upp lik åt polisen, och hålla tyst om tortyrspåren på dem han drar upp. Modern, den heliga, som stoiskt diar både sina och andras barn tills hon äts upp inifrån av cancer. Paret som måste välja mellan att svälta eller låta förmannen göra vad han vill med frun. De egendomslösa som ser skyskraporna växa i det nya Kolkata och undrar vad de själva har där att hämta.

[O]m inte hon och andra som är som hon kastas ut kan den här stan, det här landet och det här livet aldrig förskönas. Eftersom de finns där är det fullt med hinder på framstegets väg. Hon inser att vissa omedelbara nödåtgärder blir nödvändiga för människor som hon. Med så många vetenskapsmän, så många planer, så mycket gas och så många kamrar – går det inte att åtgärda på något sätt?

Den kanske stora svagheten här är att urvalet trots allt är smått föråldrat. Med majoriteten av berättelserna från 70-talet är den kanske och kanske inte helt representabel som en bild av det nutida Indien. Men återigen, varför berättar vi historier? Är det bara för att ta till oss objektivt sann information, bara för att på säkert avstånd dras in i en stunds exotism, eller finns det något viktigare bakom? Att gå i någon annans trasiga eller obefintliga skor i några kilometer? Undra över hur vi får vad vi har? Kanske för några sekunder fundera över vilka fasta föreställningar vi själva har och aldrig ifrågasätter?

I den mycket läsvärda intervjun som avslutar boken sticker Devi inte under stol med att hon har sympati för dem som griper till vapen mot dem de ser som sina förtryckare, vilket kanske någon gång kan vara lite svårsmält för en som levt i en ganska trygg tillvaro. Men Devi själv griper till pennan, och kanske ligger det något i det där gamla talesättet. Svider gör det, men som det brinner.