Sai har aldrig haft någon familj som älskat henne.

Hennes farfar, den gamle domaren, har aldrig velat vara som sina indiska landsmän.

Kocken har alltid levt för sin son.

Hans son, Biju, har lyckats komma till USA men inte hittat hem.

Gyan saknar ett hemland.

Kiran Desais roman The inheritance of loss handlar mycket om ursprung och tillhörighet. Räcker det med att bo på en plats för att kalla det sitt hem, eller måste man också leva på samma villkor som majoriteten av invånarna på platsen gör? Sai och hennes farfar är överklass i Indiens Himalayatrakter. De är stöpta av de brittiska kolonisatörerna och försöker leva så engelskt som möjligt. Deras verklighet är långt ifrån den som deras egen kock och Sais skollärare Gyan lever i.

Det är 1980-tal och den här säsongen är det inte bara monsunen som mullrar bakom berget Kanchenjunga, även ett inbördeskrig är i antågande. På andra sidan Atlanten kämpar flyktingen Biju med att hålla hoppet uppe om att han en dag ska få leva som vilken medelamerikan som helst.

Kiran Desai färgsätter sina karaktärer och deras miljöer med hjälp av ett levande och roligt språk. När monsunen kommer bullrande skriver hon: ”an anxious sound came from the banana trees as they began to flap their great ears for they were always the first to sound the alarm”. Hon byter tempus, hon skriver långa meningar, följda av meningar bestående av bara ett ord. Hon skriver om Bijus illegala kompis som börjar jobba på Banana republic ”vars namn bar hela det koloniala arvet i sig”. De politiska anspelningarna är många, och det märks att vi har att göra med en författare som har en tydlig politisk kompass.

Men politik, vad är det om inte summan av allt annat? Våra politiska uppfattningar styrs av vilka vi är och vad vi har varit med om. Fattig eller rik, vit eller färgad, man eller kvinna, älskad eller oälskad och så vidare. Och allt detta vill Kiran Desai ha med, hon förklarar sina karaktärer in i minsta molekyl. Domaren är till exempel en känslomässigt mycket bunden person. Det är han eftersom han uppfostrades till att göra karriär och rädda familjen från fattigdom. Det är han för att hans familj tillhörde en låg kast. Men han är det också för att han är en man av en generation där det var självklart att hustrun fanns till för mannen och han därför kunde göra som han ville med henne. Och eftersom han därför slog sin fru och mådde illa av det, var han tvungen att distansera sig från sina egna känslor.

Och så fortsätter det, och inget lämnas kvar åt läsaren att fundera över. Som tur är har Kiran Desai välutrustade tentakler för vad som styr människors handlingar i kärlek och krig, och det Booker-pris hon vann 2006 för bästa engelskspråkiga roman känns välmotiverat.