Julia återvänder till föräldrahemmet i en by i Norrland efter, vad man förstår, flera års bortovaro. Hon är obekväm, allt är obekvämt. Hon har helt tagit avstånd från sin uppväxt och sin familj och får brottas med gamla minnen och med föräldrarnas förväntningar på henne.

Vi får bakgrunden genom återblickar: flytten till byn när Julia var sju år och om tio år av tystnad i skolan. Hur det blir fel från början och hur Julia upplever att hon inte förstår hur det sociala spelet går till. Hon förstår inte hur hon ska bete sig för att göra rätt, för att vara som alla andra. Hon är tyst och gör sina läxor och hoppas att inget händer som stör ramen. Tills hon äntligen får nog och bestämmer sig för att hon måste därifrån.

I boken pratar Julias mamma oupphörligen om hur svår barndom hon hade, hur hon var tvungen att fly och hur hon hoppas att Julia och hennes bror ska slippa samma öde. Fast det blir exakt likadant. Ingenting har hänt. Och är det inte universellt, så säg? Föräldragenerationer som är rädda för att göra sina föräldrars misstag, men gör dem ändå. Och barn som anklagar föräldrarna för att inte förstå, samtidigt som de inte klarar av att förklara hur de känner sig, och sedan blir provocerade av att föräldrarnas förväntningar verkar handla om en helt annan person.

Hur vi lämnar vidare våra nojor till nästa generation, hur mycket vi än försöker låta bli, och det blir samma sak om och om igen. Hur mycket lättare det skulle vara om vi bara kunde sätta oss ner och prata om hur saker känns och hur man vill att det ska vara. Men det är ju där skon klämmer, inte kan man väl prata om sånt?

Katja Timgrens debutbok Det jag inte säger handlar, i mycket korta drag, om en tonårstjej som inser att hon är kär i en annan tjej. Ingenting har hänt skulle, med lite välvilja, kunna beskrivas som samma bok åtta år senare. Fast i en vuxnare, ångestfylldare, version.