Recension

: Kärleken i Julia Anderssons liv
Kärleken i Julia Anderssons liv Åsa Moberg
2011
Natur & Kultur
7/10

Litteraturen som spegel

Utgiven 2011
ISBN 9789127130722
Sidor 469

Om författaren

asa-moberg
foto: Mia Carlsson.

Åsa Moberg (född 1947) är författare, debattör, journalist och översättare. Hon har bland annat skrivit Simone och jag – tankar om Simone de Beauvoir (1996), Lustpunkten. En bok om inlärning utan utbildning (2006) och Hon var ingen Florence Nightingale (2007).

Sök efter boken

När jag gick i åttan brukade jag önska att jag befann mig på sjuttiotalet istället. Jag tittade i min mammas gamla fotoalbum med de gulblekta bilderna, där mamma och pappa var ungdomar som festade med utsvängda byxor, cigaretter inomhus och stora fula glasögon. Jag såg på Forrest Gump och senare även Tillsammans, och föreställde mig väl nån sorts disig tillvaro med hallucinogena droger, vegomat till alla och kollektiv i stora gamla hus där alla levde i harmoni med varandra och naturen. Och framför allt: mycket kärlek. För det är den bilden vi får av sjuttiotalet. Engagerade vänstermänniskor som ligger runt; allt i en härlig obrydd tid innan könssjukdomarna kom. Allt i ett vackert romantiskt sken.

Åsa Moberg gräver i sin självbiografiska roman Kärleken i Julia Anderssons liv lite mer under ytan på schablonbilden. (Titeln, måste jag inflika? Vem i helvete satte den?) Romanens huvudkaraktär Julia har utbildning inom textilbranschen och drömmer om att bli sin egen. Genom praktikplats får hon in en fot i modebranschen, men ilsknar till på det ytliga och ickefunktionella.

Monica öppnade några damtidningar på tidskriftshyllan.
”Titta här, va! Beniga tjejer som ägnar hela dagarna åt att hålla sig slanka och välmålade i såna här fantasikläder. ‘De romantiska volangernas tid är tillbaka’, tack, tack och vem ska pyssla om dom här jävla blusarna åt oss då? Ska vi stå halva livet vid strykbrädan. ‘Vitt, vårens och värmens färg’, ser du dom här brudarna, dom kan väl för fan inte gå två steg utan att dom måste hem och tvätta upp koftan om dom ska se fräscha ut. Jag tror jag blir tokig! Hur länge ska dom här dårarna till modejournalister och deras lydiga slavar på varuhusens inköpsavdelningar få fortsätta att terrorisera folk med sitt förbannade ‘mode’?”

Julia författar en arg artikel, och tiden är rätt för henne. Världen lyssnar då hon blir publicerad i en av dagstidningarna. Genast öppnas nya möjligheter för Julia, som med den mycket äldre Rune vid sin sida inte riktigt fått chans att stå på egna ben innan. Nu anfäktas hon från flera håll, men många håller också med henne om idén att skapa en garderob för ”vanliga kvinnor”, med färger som återkommer säsong efter säsong. Snart blir den egna ateljén verklighet…

Relationen med Rune gör upp med fördomarna som åtminstone jag gärna går och bär på beträffande äldre man med yngre kvinna. Rune är en vidsynt man som egentligen inte har någon egen karriär, utan gärna peppar Julias. Han lyfter henne när hon är nere. Deras konversationer är en tjock ådra av insikter genom boken, jag viker sida efter sida. I sjuttiotalets tidsanda är ett fast och stängt förhållande något som ifrågasätts ungefär på samma sätt som det gör i kulturlivets Malmö idag. Julia stöter snart på lockelser, och resonemangen är tankar som går genom var människas huvud, när relationer och kärlek kommer på tal.

Julia hade bara träffat och hört talas om män som hotade och bönföll när deras kvinna ville lämna dem. Utpressningsmodellen. ”Går du ifrån mig så har jag inget att leva för, då dör jag. Jag super ihjäl mig. Jag tar livet av mig.” Rune hade inget av det. Han la ner avsevärd möda på att få Julia att förstå att det inte var han som var meningen med hennes liv. (…)
”Jag vet inte vilka tankar som rör sig i din förvirrade hjärna”, sa Rune. ”Men jag kan föreställa mig nåt i den här stilen: Jag, Julia, är ung och vacker och klarar mig alltid. Men stackars Rune, honom vill nog ingen ha. Men du förstår inte mycket av det där. Du vet inte hur marknaden fungerar. Det vet jag. Stan myllrar av brudar som vill bli uppraggade och omhändertagna. Man behöver inte avlägsna sig från det här kvarteret. Jag går till köttbutiken på Bondegatan och på vägen raggar jag upp en brud, om det är det jag vill. Nu vill jag inte, för jag har dig och jag vet att du är det bästa som går att få. Du är amour och det finns inte så många av din sort. (…) Eftersom du inte varit ute och raggat, eftersom du är så ung, vet du kanske inte att jag är den bästa som finns på marknaden också. Du drömmer om andra killar och det är bra, dröm på. Men försök att göra klart för dig själv vad det egentligen är du drömmer om.

Åsa Mobergs språk är enkelt och rakt på sak, och berättelsen rör sig genom samtal med Rune, vänner, Julias känsloliv och yrkesliv. Det slår mig hur de funderingar vi har alltid är de samma. Hur vi länkas samman som människor, men ändå kräver den ständiga bekräftelsen i att någon annan går och funderar på samma sätt. Och att litteraturens vinning framför exempelvis filmen, är att den har tiden på sin sida. Det fungerar att gå på djupet, att sväva iväg i tankarna, att resonera. Politik kan vävas in i funderingar kring att vara otrogen. Jag läser med glädje om båda delarna. Känner igen mig, tar lärdom, viker intresserat en sida.

Framför allt tycker jag om att Kärleken i Julia Anderssons liv vågar komma just nära. Den berör kvinnligt och manligt, våra ståndpunkter och val, och ständigt finns frågan: har vårt samhälle och vi som individer egentligen förändrats idag jämfört med hur det var då? Har modeindustrin gjort det? Har förutsättningarna gjort det? Det är stora frågor som Moberg snuddar vid och som fastnar i mig som läsare. Men framför allt tycker jag som sagt om det hudlösa, det som inte väjer utan vågar vara rakt.

”Vad tänker du på?” frågade han. ”Du bara försvann helt plötsligt.”
”Det var inget särskilt.”
”Säg nu. Har du haft det hemskt tråkigt? Har du varit olycklig medan jag var borta?”
”Nej.”
”Säg nu, säg det första du kommer att tänka på.”
”Här har jag gått och längtat efter att få ligga med dig och nu när du kommer hem är du så trött och det verkar så jobbigt och jag bara tappade lusten helt plötsligt och kände: Jag vill inte vara här, jag tycker det är för jobbigt, jag går ner i ateljén och sover där så jag kan onanera ifred innan jag somnar.”
”Det är som det ska vara, så kan det också kännas.”

Lina Arvidsson

Publicerad: 2011-04-25 00:00 / Uppdaterad: 2011-05-22 08:26

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4113

2 kommentarer

Bra recension, gillar när du visar med citat vad du menar!

Illusionisten Oregistrerad 2011-04-25 15:58
 

Oj tack! Var trött och utarbetad när jag skrev den, så det var ju trevligt att höra.

Lina Arvidsson Redaktionen 2011-04-25 22:40
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?